Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 14 september 1868, sida 2

skall det bli en glädje — större än ni kan föreställa er — att få söka upp er i ert nya hem i hufvudstaden, då jag besöker den. Ni är den enda qvinna, till hvilken jag känner mig dragen genom en mångsidig sympatis mäktiga band, den enda, inför hvilken jag känner mig böjd att utveckla det bästa, jag tänkt och känt. Det är som hade jag känt er länge — mycket länge, som vore ni den beundransvärda realisationen af en bild ur mina ungdomsdrömmars verld. Kanske hade den lärde gjort bäst i att ej uttala dessa ord, till grund för hvilka dock lågo blott de renaste och oskyldigaste känslor och tankar. Just då han yttrat dem, genombäfvades han hastigt af en obehaglig tanke; ban vände sig om och såg Lindenstråle stå bredvid sig. Herr prosessork, sade denne med något triumferande i tonen, , här är en fransk dam, som jag önskar presentera er för, så att hon må göra sig ett begrepp om våra svenska vetenskapsmän. Professorn steg upp och följde honom, och presentationen försiggick, men det befanns, att professorn redan var bekant med den älskvärda fransyskan. Det såg nästan ut, som om idben att gå bort och föreslå presentationen varit ett blott infall. Saken egde dock sina goda skäl. Under det att Alma talade med professorn, kom den äldre grefvinnan Odelcrantz till sin svärdotter, som satt tätt bredvid kammarherren, och sade högt nog att höras af denne: Det är dock ett alltför påfallande intresse, som Alma hyser för professorn. Har du sett, Hilma lilla, hur länge hon samtalat med honom, hvilka blickar de vexlat, och hvilket minspel sedan? Och detta är blott en repetition af hvad som egt rum hvar gång jag sett dem tillsammans. Nu glömmer hon ju sina pligter som värdinna. Det gör mig riktigt ledsen — hvad skola de franska gästerna tänka? i