. tumäniska regeringen — specielt dess le dare Jan Bratiano, sorglig i åminnels från judeförföljelsernas tid — som had haft sitt finger med i spelet. Efteråt för nekade han likväl detta, ja, t. o. m. lä företaga häktningar och liknande steg fö att visa sitt nit. De, som gingo längst sina suppositioner, sågo t. o. m. långt mer: deruti, nemligen en preussisk-rysk intrig som blef utförd af den hohenzollernske fur stens ministrar, härmed heltj och hålle förgätande, att det styrande partiet i lan det är de radikala, hvilka alltid hållit sig till Frankrike, i motsats till de ryskt sin. nade bojarerna, samt att fursten af Ho. bensollern ursprungligen blifvit föreslager rumänerna af Frankrike — efter hvad som påstås af furstens uppfostrarinna, den franska madame Cornu, kejsar Napoleons disyster. Sednare har det blifvit påstådt från motsatt sida, att friskaran var sammansatt af bulgarer, som arbetat vid jernvägsbyggnaderna i Rumänien, och hvilka ledsnaf dervid samt ville återvända hem. Vid flodstranden hade de erhållit vapen på furst Stirbeys gods, således från en af cheferna för bojarpartiet och af ryssarnes vänner, samt att den rumäniska regeringen ingen del hade deruti, utan just visat ifver för att undertrycka försöket. Detta skulle inrikesministern Golesco hafva bevisat i Konstantinopel, och det vänskapliga förhållandet skulle således vara återstäldt. Deremot heter det, att det ännu skulle vara oroligt i Ibraila uti Rumänien bland de många der boende bulgariska köpmännen, och att det i ryska Bessarabien utsändes proklamationer om hjelp till Bulgariens lösryckning, samt att planen varit, — då den ena friskaran kom till trakten af Rustschuck — att det samtidigt skulle kommit en annan från Serbien och en från Bessarabien. Äfven påstås det, att några tusen insurgenter äro samlade i Balkan. Likväl kan det bestämdt sägas, att bulgarerna — i sin helhet — alldeles icke tänka på att lösrycka sig; de äro belåtna med den nya provinsstyrelsen samt det mildare och jemnare skatteväsende, som Mithad Pascha, Turkiets mest nitiske och måhända dugligaste reformvän, har infört, och med de lindringar folket erhållit från det grekiska presterskapets ok. Det är derföre äfven tal om, att man skall upprätta en milis, i hvilken alla vapenföra bulgarer — alltså äfven de kristna — skulle inträda, samt att det turkiska statsrådet diskuterar en lag om att åt bulgarerna göra än större eftergifter och framför allt gifva dem en egen patriark. Sker detta, skola helt visst såväl ryssarnes utsigter att vinna dem för de panslaviska planerna, som påfvens hopp om att draga dem bort från den grekiskkatholska kyrkan få banesåret. Rumäniska regeringen har för öfrigt begagnat det tillfälle, som den bulgariska regeringen erbjöd, att för stormakterna framhålla, huru konsulernas domaremakt öfver utländningar i hög grad rubbar regeringens tillsyn och polis, samt derföre äfven dess ansvar, enär den naturligtvis icke gerna vill utsätta sig för en kollision med dessa myndigheter och deraf kommande obehag. Häri vilja stormakterna emellertid icke komma regeringen till mötes, minst af alla Österrike, som användt detta förhållande för att få en mängd rumäner, isynnerhet judar, under konsulernas inflytande. Deremot har Österrike ingenting haft att invända emot att uppgifva sitt särskilda postväsende, och derigenom har Rumänien fått detta helt och hållet i sin hand, då deremot Turkiet icke fått detta medgifvande, enär dess postväsende innu är så eländigt. Från Rumänien omtalas för öfrigt mycken ifver för att bygga skolor, vägar, hospitaler, m. m., och både furst Karl och hans ministrar berömmas härför. Ministrarne hafva haft lyckan, att valen till senaten (som består af 66 valda medlemmar, 2 för hvardera af de 33 kretarne, 7 biskopar och 2 professorer, tillammans 75) hafva lemnat den en stor najoritet, så att endast motpartiets chefer lifvit valda, men resten af rösterna tillallit de radikala. En partiell ministerörändring har egt rum, i det krigsminitern afgått, och Bratiano, som är själen regeringen, har utom finansväsendet äfen öfvertagit denna ministeår och dermed et värfvet att reorganisera krigshären. Samtidigt härmed har rumäniska regeingen företagit ett vigtigt steg utåt geMV om att hafva sändt ett memorandum till h: aris, i hvilket utvecklas hufvudpunkterna mi den politik, som är följd under furst n. arls styrelse, nemligen: Judefrågan, de te ulgariska friskarorna på rumänisk grund fö ch Rumäniens förhållande till Frankrike. fu led afseende på den första punkten vidlifver regeringen sin förklaring, att den raelitiska frågan i Rumänien icke är nåtRi SAN ARKEN