på marken, för att få ut sjörattnet, som han hade sväljt. Derefter lades han i en till hälften ppprätt ställning, så att hufvudet och öfre delen af kropen hvilade i knäet på en af de närvarande, medan benen lågo fritt på marken. Den person, hos hvilken han låg, tog nu den förolyckade om armarne vid armbågarne och förde dem omvexlande upp och ned öfver hufvudet omkring 15 å 20 gånger i minuten för att derigenom få andedrägten i gång, medan andra starkt ingnedo hela kroppen med fint salt, som engelsmännen för ändamålet medtagit. Nära en timme förflöt utan att något tecken till Iif förspordes, och nu användes ett medel, som slutligen syntes göra den bästa verkan, i det sex eller sju personer oafbrutet turade om med hvarandra att inblåsa luft genom munnen på den drunknade, under det att samtidigt ingnidningen och armrörelserna fortsattes. Slutligen efter inalles 3 timmars ihällande arbete märktes först några svaga ckningar i armmusklerna, derefter i knäna; och allt eftersom inandningen fortsattes, utbredde sig Tyckningarne öfver hela kroppen och blefvo slutligen så våldsamma, att det nästan icke var möjligt att hålla honom. Kort derefter begynte han stöna — och nu var han räddad. Han fördes hem och lades till sängs, men då han sednare på aftonen fullkomligt uppvaknade, yrade han och talade psammanhängande och förvirradt. Efter en dugtig Bvettning föll han i sömn och nästa dag var han lugnare. I tre dagar låg han nu utan att förtära någonting annat än litet saft, men sedermera kom han sig småningom och nu är han fullkomligt rask.