—7———— Göteborg d. II September. Den nuvarande ryska staten är jemförelsevis ung, och ännu yngre är dess tillvaro såsom en betydande länk i Europas statsförbund. Räknar man Peter den store såsom det ryska väldets grundläggare, uppgår dess ålder blott till ett och ett halft århundrade, när Frankrike och England hvardera räknar ett årtusende. Det nya väldet har alltså endast tagit de första stegen på sin utvecklings bana, men har dock redan hunnit att blifva till omfånget det största rike som verldshistorien ännu! känner, och till innevånarnes antal det första i Europa, då dess befolkning (Polen och Finland inberäknade) snarare öfverstiger det sammanlagda antalet at Englands och Frankrikes innevånare. Det är naturligt att en sådan ofantlig yttre maktutvidgning, under så kort tid, ej kunnat ske, utan att mot Ryssland framkalla hätskhet å öfriga länders sida, blandad med fruktan. Denna fientliga stämning, som torde vara ganska allmän i Europa, har dock icke gällt ryska nationen, icke ens dess regenter, men dess regeringssystem, som ansetts utgöra förkropsligandet af allt jordiskt våld och svek, så mycket farligare som det blifvit en traditionell politik, beherrskande både styrande och styrda. Alldraminst har man i Europa hyst bitterhet mot sjelfva ryska folket, emedan man betraktat det blott såsom ett viljelöst redskap i det rådande regeringssystemets hand, saknande all förmåga att råda öfver sina egna öden. Detta betraktelsesätt har dock nu börjat förändras. Man talar nu om ett ryskt folk, och med allt skäl, ty detta folk har nu uppträdt på skådebanan. Denna tidpunkt börjar, kan man antaga, med krimkriget. Utan att underkänna den yttring af en hög nationalanda, som i Ryssland framträdde vid Napoleon I:s inbrytande i det stora landet, är det dock först efter Krimkriget, och ytterligare i och med den sista polska revolutionen, som sjeltva folket börjar blifva en makt, och en stor makt, uti Ryssland. Naturligtvis spelar lifegenskapens upphäfvande en ofantlig roll i denna vaknade nationella rörelse. Man bör ej förbise, att genom denna utomordentliga revolution — ty såsom sådan skall den en gång af historien uppfattas — har Ryssland tagit ett steg mot demokratien, som skall, såvida intet afbrott deri sker, göra detta land till det mest demokratiska i Europa. När nemligen i alla andra länder under den jordegande befolkningen hvilar ett utbredt lager af en icke sjelfegande arbetsklass, så är i sjelfva verket den långt öfvervägande delen af Rysslands jordbrukande arbetsklass numera innehafvare af egen jord. Att den omhvälfning i folkets ekonomiska ställning måste utöfva ett omätligt inflytande på nationens sjelfkänsla, ligger väl i sakens natur. PDenna sjelfkänsla, denna medvetenhet ar egen kraft, vaknade hos ryska folket samtidigt med nationalitetsidens allvarligare framträdande i det öfriga Europa. Det låg alltså i tingens ordning, att samma tanke skulle företrädesvis bemäktiga sig den ryska nationens håg, och så mycket lifligare, desto hastigare uppvaknandet skedde. Men man stannade ej vid den ryska nationaliteten; man utsträckte begreppet till den slaviska, och så är det Ryssland, som börjat ställa sig i spetsen för dessa slaviska framtidstankar, hvilka, såvidt vi känna, först började framträda i Böhmen och i vissa af Österrikes slaviska landsdelar. Ett svårt hinder för framgången af dessa sträfvanden har dock Ryssland sjelft beredt sig genom behandlingen af Polen. Det är de bittra frukterna af den politik, som styckade detta olyckliga land, som Ryssland nu haft att skörda. Den sista revolutionen, med alla dess fasor, afbröt den försonlighetspolitik, som Ryssland tydligen var på väg att göra gällande gentemot Polen. Men det gäller för stater, likasom för enskilte, att en begången orättfärdighet förföljer gerningsmannen äfven då han vill godtgöra hvad han brutit. Att den krossade revolutionen, som för ett ögonblick bragte hela Ryssland i skakning, skulle frambringa en hatfull våldsamhet, med önskan att göra Polen för all framtid oskadligt, ligger i sakens och Te I rd AS