tog plats. Alma ville, att Ebba skulle lära känna denne man, som hon så varmt beundrade och som hon var tacksam för de njutningsrikaste stunderna i sitt lif, och hon unnade äfven honom nöjet att lära känna denna Ebba Stålhjelm, om hvilken hon talat så mycket med honom. Men knappt hade dessa tre placerat sig i en vagn, förrän lord Danbar — detta var den engelske resandens namn — närmade sig vagnen och anhöll att få vara fjerde man i åkdonet. Brukspatron Stälhjelm hade genast presenterat honom för, sällskapet såsom en. person, hvilken under resan vid ett tillfälle bevisat honom och hans familj en stor tjenst, och som sedan lämpat sin resplan efter deras. Naturligtvis bereddes rum åt lorden, och denne herre steg upp, för att under graflik tystnad åhöra det lifliga samtal, som uppstod. Det fördes nu förnämligast af Ebba och den lärde, och den unga. flickan fann snart sig i hög. grad intresserad, då han med en sakkunskap, som en fransk historiker skulle afundats honom, skildrade de franska monarkers öden och lefnadssätt, som residerat längre tider på Fontainebleau, samt den del de haft i sitt folks öden och kulturutveckling. Hans framställning tjenade att belysa hvad slottet och skogen sjelfva förtäljde om förflutna tider. Alma lyssnade äfven med detta intresse, som hon alltid egnat åt professorns framställningar. Men engelsmannen, som visserligen förstod hvarje ord, enär konversationen af artighet för honom fördes på franska, hvilket språk han ej blott förstod utan talade, tycktes synnerligen missbelåten. Han såg nästan bistert på den svenske vetenskapsmannen och teg, utan att besinna, att det ålåg honom att tala med Alma, då professorn sysselsatte sig med Ebba. Omsider öppnade han sina fint bildade läppar till inkast mot professorens påståenden. Det blef en liten dispyt mellan de begge herrarne rö