Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 8 september 1868, sida 2

fått veta, att ej detta var förhållandet, sade han, att han var nästan säker på att jag skulle tycka om honom snart nog, ty en kärlek så stark som hans kunde näppeligen annat än i längden väcka genkärlek, och att han föresatt sig att följa mig öfverallt, ända tills han sett mig fästa mitt hjerta vid en annan. Pappa har försökt att tala förnuft med honom och låtit honom veta, att detta knappt passar sig, men han röjde då en sådan förtviflan och försäkrade, att han i allt skulle bemöta mig med den största grannlagenhet och draga sig undan, så snart jag gåfve någon annan företrädet, så att pappa och mamma beslöto att tillsvidare låta honom uppehålla sig i vår närhet. Nu har han fått i sitt hufvud, att vi skola resa till England och aflägga ett besök på hans egendom, der hans mor, en ståtlig dam enligt hans beskrifning, befinner sig. Naturligtvis har förslaget ej blifvit antaget, men det förnyas gång efter annan. ,Ah, nu förstår jag, hvarför han såg så bistert på vår professor, då denne så lifligt talade med dig... Han fruktade i honom en farlig rival. Ja, detta är nu en gång för alla den förträfflige lordens svaghet. Han ser i hvarje man, som närmar sig mig, en medtäflare om mitt hjerta och min hand, och han är, påstår han, i en stärdig ångest, att den skall komma, som skall väcka i mitt hjerta de känslor, hvilka han förgäfves sökt framkalla. ,Förgäfves! — Pror du då, att du inte älskar honom? ,.Jag tror inte, att jag gör det, men kanske gör jag det ändå, mig sjelf ovetande. Jag anser honom, trots hans egenheter, som en af de ädlaste och högsintaste män, jag hittills känt. Han tycks stel och kall, men i hans bröst slår det varmaste hjerta — — För dig? Nej, — inte blott för mig utan för hela menskligheten — för den lidande och förtryckta