Sjelsviskhetens offer.) Svenskt original af Spectator. SEDNARE DELEN. De begge herrarne gjorde den föreslagna promenaden i vagn. Klockan åtta stannade åkdonet framför ett högt hus, och de skyndade uppför några trappor, för att träda in i en rad af elegant möblerade och präktigt upplysta rum. Här skulle Lindenstråle fått rika tillfällen att använda sitt ritstist, om han haft det med sig. Vid borden sutto herrar med kort i hand, djupt försänkta i det plågsamma nöje, som de valt för aftonen. Det var pinsamt blott att se dessa många bleka, tärda kinder, dessa molnbetäckta pannor, dessa hårdt sammanpressade läppar, dessa gestalternas och de särskilta lemmarnes nervösa ryckningar, dessa häftiga, kantiga åtbörder, som röjde den starka själsspänning, hvari så många af de spelande befunno sig. Några af dessa hade väl fysionomier, som utmärkte sig genom uttryckslöshet och stel orörlighet, vare sig nu, att detta berodde på individernas välde öfver anletsdragen eller på den omständigheten, att en stark sinnesrörelse hade hos -dem — om vi få uttrycka oss så — en förstenande inverkan på dessa drag. I begge fallen gjorde spelarnes utseende på en gång din upprörande och ett hemskt intryck på åskåe Kapten Silfvererantz, som kort efter sitt giftermål med sin vackra kusin återfallit i det dåsighetstillstånd, hvilket hos honom var normalt, hade såsom vi redan veta under vistandet i Paris visat 4 2) Se H.-T. N:o 205.