Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 5 september 1868, sida 3

Blandade ämnen. Siöröfvare. , China Mail innehåller följande utförliga berättelse af kapten Steinecke från Bremen om anfallet på hans skepp ,Lesmona af kinesiska sjöröfvare: Den 20 Maj 1868 lemnade vi Hongkongs redd med en blandad laddning och 12 kinesiska passagerare för att segla till Saigun. Vinden, som sprang öfver från ost till syd, föranledde oss att taga den inre vägen mellan Hainan och Paracellesöarne. Den 25 på eftermiddagen befunno vi oss enligt observationerna på 18 gr. 11 min. nordlig latitud och 110 gr. 48 min. ostlig longitud. Vinden var laber från syd till sydsydost. På något afstånd från oss hade vi några dschonker, efter utseendet fiskarfartyg, hvilka på intet vis förekommo misstänkta. En befann sig en fjerdedels mil förut i lä, och två andra lika långt akterut från oss. Medan vi sutto till bords, hörde vi ett kanonskott, hvarpå jag straxt gick upp på däcket och fick höra, att skottet affyrats ar den närmast akterut liggande dschonken. Denna hade samtidigt hissat den röda flaggan. Jag lät straxt framtaga eldvapnen och hemta ammunition för de båda kanonerna upp på däck, medan piraterna, medelst hjelp af långa åror, nalkades. För att drifva skeppet hastigare framåt, brassades fullt, men detta halp icke, emedan vinden var för svag. Vär lilla trepunding var endast afsedd för raketkastning, och afständet ännu för stort för att den skulle göra någon verkan. Kartescherna, som nu började spela från piratens bog, synbarligen ur två sexpundingar, sopade vårt däck samt söndersleto segel och rigg. Jag sjelf och mina officerare ansågo derföre bäst att vänta, tills piraterna skulle äntra, för att med handgevärseld drifva dem tillbaka. Åtta dubbelpipiga kammarladdningsgevär iordningställdes af timmermannen och utdelades bland manskapet. Piraterna kommo under en väl underhållen eld närmare. Manskapet vägrade, med undantag af en matros, att försvara sig, oaktadt styrmannen föreställde dem, att de, genom en feg underkastelse, icke skulle rädda sina lif. De höllo likväl i med sin vägran och pockade på, att giggen, som låg akterut på däcket, skulle sättas i sjön. Jag ville dock icke tillåta detta, ty det skulle hafva varit både båtens och folkets säkra undergång. Straxt efteråt kommo piraterna ombord, sedan de kastat några krukor med stinkande ämnen ned på däcket till oss. Jag gick ned i kajutan, och folket följde mig. Tre pirater höllo vakt vid ingången, medan andra förnaglade kanonerna, och de ö:riga tjugo eller tjugofem ransakade efter de penningar, som kunde finnas ombord. De påstodo, att jag hade ombord 1,000 dollars och en kista med mynt, som hörde till laddningen. På min förklaring, att det icke fanns några pengar på fartyget, begärde de att af laddningen få taga hvad de önskade, och några af besättningen måste vara dem behjelpliga att öppna packor och balar samt langa innehållet upp på däck, hvarifrån det flyttades öfver till sjöröf-s varfartyget. De bemäktigade sig hufvudsakligen koppar, messing, silke och dylikt. Sedan de fortfarit med plundringen till afionen och förstört allt i kajutorna, som icke kunde medföras (t. ex. instrumenter, böcker, kartor, papper), inspärrade de mig, manskapet och passagerare i kolrummet i en atskrankning af ungefär 350 kubikfots rymd, lade öfver luckan ett ankare och en ketting, tillslöto däcksluckorna och fastgjorde dem med jernstänger. Segelsömmaren lyckades dock smyga sig undan, i det han gömde sig i ett stormsegel. Så snart luckorna blifvit stängda, upprepade jag för manskapet ett redan förut framstäldt förslag att taga knifvar i en kista, tillhörande lotsen, och, beväpnade med dessa, störta oss öfver röfrarne. Folket visade föga böjelse dertill; dock skar tim-sa mermannen med sin knif ett hål i det skott, som skilde kolrummet från lastrummet. Genom detta hål kröp jag ut och efter mig styrmannen, timmermannen och en matros. Efter flera timmars förlopp lyckades det oss att öppna en väg genom att tömma balarne. Strax efter luckornas påläggning hörde vi bultningar mot skeppssidorna, hvilket öfvertygade oss, att piraterna borrade skeppet. Sedan vi banat oss väg genom lastrummet, sände jag styrmannen, timmermannen och matrosen akterut för att söka reda på knifvarne och bröt sjelf upp förluckan för att se mig om efter röfrarne. Ingen af dem fanns mera ombord. Dschonken låg på något afstånd från skeppet. Då jag vände tillbaka för att befria det öfriga manskapet, hörde jag af folket, att vattnet våldsamt trängde in i skeppet. Jag insäg snart, att fartyget var färdigt att sjunka, och gaf derföre befallning om båtarnes utsättande. Storbåten, hvilken först skulle sättas ut, var så förstörd af piraterna, att den var alldeles obrukbar. Den andra båten hade fyra stora hål i botten, hvilka tillstoppades med segelduk mattor etc. Derefter sattes den i sjön. Medan besättningen var sysselsatt härmed, och under det att jag sökte efter skeppspapperen, hade två af passagerarne hissat två lanternor i mesanriggen, ehuru de kort förut vägrat att komma upp på däck. Genom denna förrädiska handling nödgades jag lemna skeppet, efter att hafva löshuggit reservstänger, vattenfat etc., då det icke var någon tid att bygga en flotta i anseende till det farliga grann skapet till piraterna. I båten befunno sig 12 man, och i anseende till dess usla beskaffenhet var vår belägenhet icke stort bättre än ombord på skeppet. Klockan kunde vara omkring 2 eller 3 på morgonen, då vi alla lemnade fartyget. Luften var regndiger och tjock. I dagningen voro vi ännulj icke mera än 5—6 mil från skeppet; inemot kloc-3 kan 7—8 märkte timmermannen och flera af manskapet, att fartyget sjönk. Jag kunde icke se det, dock var skeppet tio minuter efteråt försvunnet och syntes icke mera till. Inemot solnedgången den 27 Maj nödsakades jag af folkets utmattning och båtens läckor att landa på ostkusten af Hainan, omkring 15—20 mil norr om False Timhoa, för att reparera farkosten och låta folket hvila sig något. Min tro, att kusten icke vore bebyggd, befanns falsk, ty vi voro knappast komna i land, innan vi omringades at en mängd menniskor, som fråntogo oss allt, hvad vi egde. Endast derigenom att vi höllo oss tätt tillsammans, kunde vi hindra, att de sleto kläderna af kroppen på oss. Sedermera förde en gammal man oss till en by, der vilt mottogos väl. Dagen efteråt vandrade vi i sydlig riktning 16 miltill en stad med namnet Mau-Chau, der mandarinen försåg oss med föda, penningar och en ledsagare, som skulle föra oss till nästa mandarin i en 30 mil nordligare belägen by. På sådant sätt vandrade vi från station till station under sex dagars tid, barfotade och barhufvade öfver glödande sandfält och genom träsk. Den 3 Juni på morgonen kommo vi till hufvudstaden Kien-Chiu-Fu, derifrån den styrande mandarinen sände oss till Hainan. Här försåg kapten Delacroix Marcy, chef å kinesiska kanonbåten ChunHoi, oss med penningar, föda och kläder samt lofvade att efter sin återkomst från Liu-Chin föra oss till Hongkong. Den; 14 Juni togos vi ombord på kanonbäten och landsattes den 21 i Ilongkong. J J dt AY kh BR ko hä bt O — nr D L— — AÅC— — — HH Pr — TA MÅ — — — — — — rn Z