påfordran uppvisa, påtecknadt af folkskolornas k Inspektor, när skolanstalten står under Göteborgs m stads folkskole-styrelse. h Göteborg d. 3 Sept. 1868. e (14,316) P. WIESELGREN. TYSKLAND. Konungen af Preussen, som, i trots af sin höga ålder, besittter mycken vigör, är outtröttlig uti att företaga resor såväl i sina egna stater, som i sina allierades. Nyligen var han i Köln, och nu ämnar han besöka Dresden och derefter Stettin, hvarifrån resan går till Lybeck, dit han inbjudits af senaten. Troligen har då äfven Hamburg att vänta ett kungligt besök. Från magistraterna i Flensburg och Hadersleben skola äfvenin bjudningar adresserats till monarken. Tvenne disciplinära förordningar hafva af konungen utfärdats för nordtyska förbundets arme, hvilka till sitt syfte äro goda och humana. Den första varnar befälet för handgripligheter mot manskapet och förfogar tillika, att officerare och underofficerare, som härtill göra sig skyldiga, skola, utan anseende till personen, på det strängaste bestraffas. Den andra förordningen inskärper hos befälet den pligten att icke gifva druckna soldater utom tjensten någon anledning till olydnad emot förmän och ger tillika fingervisningar, huru, under den nödvändiga auktoritetens upprätthållande, fel mot subordination kunna mycket väl undvikas. ITALIEN. .Figaro offentliggör ef, som Maseini nyligen tillskrifvit aidi. Vi meddela här nedan ur detta gra utdrag: dl! Åren halva strött silfver på våra hjesjen patriotiska glöden slocknar så småningom, jen Iamas, handlingskraften aftynar: vi blifva gubbar. I denna moraliska och fysiska förintelse ser jag med fruktan framtiden an. Jag frågar mig, hvad det väl skall bli af denna eldiga generation; då vi icke mera äro till, ni, handlingens man, jag, revolutionens blåsbälg. Min själ fylles med bitterhet vid tanken på, att densamma efter så många outtröttliga ansträngningar, efter så många strider och pröfningar, skall blifva öfverlemnad åt sig sjelf utan ledare och utan stöd, och att vi skola dö, utan att hafva upplefvat det godas triumf öfver det onda, beröfvade den trösten att jublande få helsa den sista segern. Ja, jag spårar redan förfallet; jag känner mig nedslagen, ålderdomen står för dörren och visar sig med sitt hela följe af bländverk och bittra ironier, den biltoges lösande ur förtrollningar vid lifvets slut, luftslott, under det han dock jagade efter en verklighet; ett martyrskap i det han häfde sig BPR. till en mensklighetens apostel. Den förgätne! Efter så mycken oegennytta, så många offer, så mycken sjelfförsakelse. Nej, det är omöjligt. Låtom oss slå ifrån oss dessa nedstämmande bilder och tänka på våra sår, och låtom oss, liksom Marius i Minturnos träsk, trotsa vårt öde; låtom oss visa våra vänner, att de besegrade skola komma segraren att darra. General, låtom oss oaflåtligt vaka öfver den ädla nations välfärd, för hvilken vi kämpat sedan 20 år; låtom oss rycka den ur den afmattning, under hvilken den förlorar sin mannakraft; låtom oss väcka henne ur hennes domning; låtom oss elda hennes mod, så att hon åter stålsätter sig i fosterlandskärlekens lifväckande källa. Det reaktionära elementet insmyger sig öfverallt; om man icke är på sin vakt och icke finner ett medel deremot, skall det på alla sidor rotfästa sig. Italien skrider mot en förfärlig afgrund; det skall slutligen störta ned, om man icke rycker det tillbaka. Gif akt, general! Europa är ett byte för den providentiela Czsar-febern. Missnöje öfverallt, oro på alla båll; kriget lurar i det fördolda. Preussen och Ryssland hålla blicken riktad på Frankrike; Napoleon å sin sida observerar Tyskland, sonderar sinnena, håller utsigterna än för gynnsamma och än för vacklande. Sysselsatt med sin dynasti, har han beslutit att i sin kejserliga krona infatta ytterligare juvelen Rhenprovinserna. Gif akt! Despoterna äro på sin vakt; befrielsens dag inbryter och en allmän rörelse kan endast medföra och påskynda händelser till demokratiens fromma, så att den; slutligen lösgör sig från förtryckets fjättrar. Den dag är sannolikt nära, då civilisationens fackla, för hvilken despotismens dunkla lykta förbleknar, skall öppna nya rymder för storsinta sträfvanden. En broderlig helsning till medborgaren-generaJen Garibaldi . Josef Mazzini. FRANKRIKE. Den i våra telegrammer omtalade duellen mellan tidningsskrifvarne Paul de Cassagnac och Lissaraguay, den förre redaktör af ,Pays, som äfven har det pompösa namnetj ,Journal de Vempire, och den sednare chef för en af honom grundad demokratisk landsortstidning, ,, Avenir i Auch, egde rum tätt bredvid Paris. Det hade, ester många öfverläggningar afsekundanterna, 2:e å hvardera sidan, öfverlemnats åt Cassagnac att välja vapen, och han valde värja. Men Lissaraguay föreslog att i stället begagna floretter, hvilka vanligen gifva dödliga sår. Deraf synes hvad karakter duellen hade. De begge duellanterna äro köttsliga kusiner och fiendskapen dem emelJan föranledd deraf, att de på det mest skandalösa sätt smutskastat hvarandra i sina respektiva organer. Äran af att hafva börjat denna franska pressen nedsättande strid tillkommer den nyligen dekorerade Paul de Cassagnac, men kusinen blef honom icke svaret skyldig. Smutskastaren Cassagnac skref i Pays, att Lissaraguay förfäktar frihetens sak endast för att vigilera sig till några francs af någon enfaldig frihetsvän och fortsätter sedan i följande språk: ,,Hr Lissaraguay springer sedan 2:ne år omkring från ficka till ficka, från vän till vän och tigger litet tobak att stoppa sin pipa med och några sous att dricka för. Om någon frågade honom, hvaraf han lefvat under denna tid, hvad skulle han svara? Jo, han har understödt 1789 års osaliga principer, men de föda icke sin man. NÅ väl, denne arme djefvul, som förstört sitt fädernearf och svälber som en varg, uppträder i den goda stader Auch och upphäfver sig till domare öfver Frankrikes politiska öde. Man måste hafva sett republiken för att tro på sådana frasex Till svar härpå skref kusinen under rubriken Irashanktriuwmviratet en skildring at de tre herrarne Granier de Cassagnacs (fadrens och hans båda homom värdiga söners) publicistiska verksamhet, aom karakteriseras genom läghet, gemenhet och salhet. Derester reste han till Paris och utmanade kusinen till en duell på lif och ååd. Duellen varade med 2:ne korta arbrott i tjugo minuter och slutade dermed att Lissaraguay sårades i bröstet så svårt, att han föll i vanmakt, När han åter qvicknade till, ville han fortaltta striden, men, på tvenne närvarande läkares! förklaring att blessyren gjorde en sådan! fortsättning omöjlig, motsatte sig sekunAnterna densamma. Den sårade fördes still ett hotell i Paris, och läkarne hysa hopp om hans återställande. Det är hans afsigt, att när han blifvit läkt, ånyo upp— — — — — — —— 2 AMA fa M FH — — S— 2 — ;z— — — — — ———— — —T— — —— —2253Ä —— Or