Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 2 september 1868, sida 3

såsOm: Vrede, oblldKCIISL ammå DÅ CH 0dJ1d1G afkomma, m. m. Man gifver detta blott ett annat namn; man kallar det rättfärdighet! Det är väl ock just det omnämnda jemte annat skeft i orthodoxiens dogmer, som ledt derhän, att protestantismen utbildat sig till Kristus-dyrkan och katolicismen till Marie-dyrkan. Båda skjuta den Allsmäktige, alltings skapare och fader, i bakgrunden. Hvad tror jag om lifvet efter detta? Jag tror, att det finnes. — Starkaste beviset synes mig ligga deri, att menniskans mål måste vara ett annat än det inskränkta jordelifvet, så snart hon kan tänka sig ett högre. — Känslan af ett lif efter detta är utbildad äfven hos de råaste folkstammar. — Hurudant detta lif må blifva, ligger utom min tanke; men min fasta tillit är, att Den, som med en vishet oändligt djupare, än menniskotanke kan fatta, ordnat älven det minsta i den verld, hvars företeelser det blifvit oss gifvet att förnimma, Han har äfren ordnat det för oss i den kommande på ett sätt, som skall lika ojäfaktigt vittna om hans godhet som om hans outgrundliga vishet. Finnes det något absolut ondt i verlden? — I min tanka icke, ty Gud, alltings skapare, är det I absoluta goda. — Det onda, som uppenbarar sig inom menskligheten, kan icke vara annat än relativt; d. v. s. jag antager, att det ligger i skapelsens plan, att menniskan skall under den strid I mellan ondt och godt, som hennes egna anlag, böjelser och passioner framkalla, småningom arI beta sig fram till den grad af fulländning, som I skaparen med henne åsyftat. — I den långsamma utveckling, genom hvilken, enligt hvad geologien visar, jordklotet under väldiga naturkrafters strid blifvit hvad det är, vill jag se en förebild af mensklighetens strid för att komma till sitt mål. Jag antager till och med, att striden mellan ondt soch godt är rent af nödvändig för menniskans tillvaro. Låt t. ex. några generationer efter hvarjandra icke hafva något ondt att bekämpa, utan vara i ostördt åtnjutande af lifvets goda; det skall icke dröja länge, innan ett förfäande inställer sig, I som föranleder undergång. Historien saknar icke exempel derpå. Man kan säga, att det onda och goda ligger i menniskans natur på lika sätt, som, i naturen, alla kroppars existens beror på en sammanhållande (coercitiv-) och en utåtverkande (repulsiv-) kraft. Tag bort endera, och kroppen försvinner. Hvarhelst en centripetal-kraft finnes, ramträder, enligt geometriens eviga lag, en centrifugal-kraft äfvenledes. Att icke alla kunna uppfatta det religiösa lifvet på lika sätt, synes mig icke förunderligare, än att menniskor tänka olika äfven i de allmäni nast förekommande ämnen. Det hör till mångfalden i naturen. Om alla träd vore lika, skulle skogen blifva stel, enformig och ful. Om alla menniskor vore af samma tanke, skulle lifvet blifva tråkigt, ett evigt enahanda. Att den orthodoxe kallar mig för rationalist och anser mig förlorad, vet jag nog. Det bekymrar mig icke. — Jag önskar blott, att han har lika mycken tillfredsställelse af sina frusna tankar, som jag anser mig hafva af den tro jag hyser på grund af mitt förnufts sträfvan att för sig reda begreppen om det, som för menniskan är högst och vigtigast. — Den, som under större delen af sitt lif sökt att med matematisk bevisning och sigenom studium af naturlagarne finna sanningens tillämpning i företeelserna omkring sig, har svårt att förlika sig med ovilkorlig tro på orimligheter. Jag har läst rätt mycket af det, som i senare tider utgifvits i frisinnad religiös anda: Aim MarI tin, Strauss, Ignell. V. Rydberg, E. Renan, Parker m. fl. Ignells Menskliga utvecklingens historia ett mästerstycke. Renans ,Jesu leftvernekan som en god tcpografisk beskrifning om Palestina; i öfrigt är han i sin framställning ofta nog r ett vidrigt intryck. Mot Rydberg och Parker et jag intet att invända. Den sednare synes mig å varmt religiös, som någon kan vara. I Ringa företeelser kunna stundom väcka höga I tankar. Jag begagnade baden i Strömstad 1516. — Jag satt en afton på verandan utanför badhuect, sjuk till kropp och lynne, såg det närvarande Jifvet mörkt, det kommande föga bättre. Mitt ga föll på några änder, som plaskande och dykande lågo närmast utanför. Så snart en and kom upp från djupet, rann vattnet utaf åt alla cidor i stora droppar, och fogeln var lika torr, stom hade han aldrig varit i vattnet. Detta ryckte I mig ur min dvala. De dystra tankarne flögo hän, och jag inföll glad: Gud är stor i det lilla, Han är stor i det hela, och intet är glömdt. Han, som å ordnat, att vattensogelns fjädrar icke blifva a, han har ock sörjt för mig både i ett nu och i ett kommande. Jag sitter gerna vid stranden af en forssande I skogsbäck. Jag ser på vattenblåsorna, huru de uppkomma, huru de fara hit och dit, likasom i l orolig täflan att komma framåt, somliga små, obemärkta, andra stora, pösande, alla försvinnande när de varat sin tid. Så oregelbundet de än synas röra sig, lyder dock hvar och en af dem na10 eviga lagar. En orsak måste alltid finnas, latt den ena är stor, den andra är liten, att den , ena går den vägen, den andra en annan, att den ena försvinner förr, den andra senare. Är icke detta en bild af menniskolifvet? — Lägg bärtill, att hvar och en af de oroliga individerna består af 2:ne delar, en yttre, omklädnaden, tillhörande bäcken, stannar der, en inre, som frigjord stiger i rymden, och du har bilden än fullständigare. l i I i — Jag stod en gång på en höjd, klädd med gles halfvuxen löfskog. På ena sidan låg spegelklar en större sjö med skogklädda öar, på den andra sadesbärande fält, begränsade af reslig tallskog. Det var i vårens vackraste tid. Morgonsolen strödde sitt guld öfver daggfriskt gräs och på de myutslagna löfven med klara vattendroppar i sina i skålar. Luften var fylld at vallukt, och dess sångarskara täflade i glädtigt qvitter. — Sällan har ; känslan af det herrliga i Guds fria natur så grijpit mig som då. Med hänförelse inföll jag: ,,Om sau, Allsväldige, ej är, hvem skapte och på hänIren bär den sköna, vida verlden! Ps. 5, vers. 2 och 3). Sent glömmer man sådana stunder. ,Väldige Gud, som synes i allt, men fattas af i ingen, dödligt öga går ej ditt heliga dunkel igenom; men en redlig suck, en bön kan hinna ditt öra; derför prisa vi Dig! — — — — — — Wallenberg. Brahmanska religions-urkunderna röja en vida sublimare uppfattning af begreppet om verldens skapare än vårt gamla testamente. I Vedas läser man: ÅÄnglarna samlade sig kring den allsmäktiges thron, frågade med undergifvenhet, hvad han sjelf vore? Då svarade han: Vore det en annan än jag, skulle jag beskrifva mig genom honom; jag har varit från evighet och skall blifva i evighet: jag är den första orsaken till allt hvad som tnnes i öster och vester, i norr och söder; ofvan och nedan; jag är allt, äldre än allt, konungars konung; jag är sanning; jag är skapelsens anda och skaparen sjelf; jag är kunskap och renhet och ljuset, jag är allsmäktig. ) Min savorit-psalm. tsinnig, till och med stundom hånande. hvilket s3