Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 2 september 1868, sida 2

En hvit kappa af kaschmir betäckte grefvinnans smärta gestalt, och en röd fantasi-koeffyr bröt vackert mot det ramsvarta håret. Hon var skönare än någonsin förr, då hon rigtade på honom de svarta ögonens hela trollmakt och sade: Min herre, tiden lider, och snart skall jag beröfvas nöjet att se er. Jag reser. Ni reser, fru grefvinna! Och ni stannar väl qvar längre i Paris, kan jag tro. För en främling har det ännu lockelser, då säsongen lider mot sitt slut — ja, sedan. Paris utan er skulle vara dödt för mig, sade den svenske kammarherren med ett uttryck af sanning i tonen. , Hvad frågar jag efter alla dessa herrligheter och nöjen, som andra beundra? Jag ser och hör endast er. Ni talar, min herre, som en parisare, svarade grefvinnan, ,,men era ord betyda kanske lika litet som hans. Och betydde de än mer — hvad sen? Grymma, hvad menar ni? Jag söker blott er närhet; ni kan ej ha undgått att märka det. Hvart reser ni? Kanske till Baden-Baden, kanske till — — Jag reser också dit. Och er hustru? Min hustru har ingen vilja — hon följer mig hvart jag än far. . Stackars hustru, smålog grefvinnan. , Men ser ni, min herre, jag förbjuder er att följa efter dit. Jag vill inte mera se er i min närhet. En dödlig blekhet betäckte Lindenstråles kinder. Ni skulle kompromettera mig genom er uppmärksamhet. Jag vill tala uppriktigt med er, såsom man talar med en man från ert barbariska land. Jag är ung — man säger, att jag är vacker, och de finnas redan, som påstå, att ni allt för mycket visat, att ni tycker så. Ni är gift — ni inser då, att jag måste vara dubbelt försigtig