Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 2 september 1868, sida 2

skönhet tillhörande la haute vole, och rik måst den man vara, som skulle vinna hennes hand, t; hon kände, att för henne ingen lycka kunde exi stera utan stor lyx och täta förströelser. Men di stackars svenskarne från det kalla, magra snölan det — de voro ju alla fattiga. Saken såg be tänklig ut. Visst såg han bra ut der han låg på knä på balkongen i den stjernklara natten, och visst var det sannolikt, att han, som dyrkade henne så blindt, skulle kunna styras lättare än en fransman, och visst var det något pikant i att gifta sig med denne högväxte ,,homme du Nordi stället för med en af hennes små landsmän, och visst var det ett faktum, att hon på sista tiden börjat att älska honom på äkta parisiskt manår — men ändå! Den materialistiska uppfattning, som karakteriserade den vackra grefvinnan i grund och botten — en uppfattning, som snarast erinrade om den, hvilken framträder hos familjen Benoiton — var det, som förnämligast dikterade hennes svar, då hon sade: Jag förstår mig ej på om äktenskapets band äro svagare i ert vilda Sverge än hos oss — om de kunna slitas efter behag, så att man sedan kan gifta sig på nytt. Det är möjligt, ty ni är ju protestant, och jag vet, att protestanterna äro ogudaktiga nog att inte anse äktenskapet som ett sakrament, såsom vi rättroende katoliker göra. Det måste förhålla sig så, efter ni talar om att bli fri; jag vill så gerna tro er, monsieur, ty detta har börjat bli ett behof för mig. Men det finns en annan sak, som det återstår att vidröra, om vi verkligen skola taga frågan på allvar. Ser ni, min familj skulle aldrig tillåta mig, att jag gifte mig med en man, som ej egde förmögenhet, som ej egde åtminstone en million francs. (Forts.)