Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 1 september 1868, sida 2

stånd, ännu oemotståndligare på nära håll. Ett raffineradt koketteri, drifvet till den yttersta fulländning, så att resultatet blef ett förvillande sken af natur, ett halft beräknadt, halft instinktlikt användande af alla medfödda rika resurser, understödda af toilettens yppersta hjelpmedel, ett lifligt och utomordentligt fängslande uttryck i de klassiskt fullkomliga dragen och de strålrika, ehuru underbart skiftande ögonen, en spirituell och lekande konversation, utmärkt genom det lätta, liksom bevingade skämt, hvari parisiskan är en sådan mästarinna — allt detta intog Lindenstråles hjerta och sinnen, kanske mest de sednare, — med storm. Måhända erinrar sig läsaren, att Hugo Odelcranta, hvilken sjelf var så svag för qvinliga behag, en gång yttrade, att Lindenstråle liknade en fjäril, som från morgon till qväll kringsvärmade resor. Men aldrig hade denne i det kalla Sverge sett en ros jemförlig med den förföriska skönhet, som nu log emot honom med intagande behag. Då han lemnade den franska grefvinnans loge, var han knappt sig sjelf mäktig. Han återvände till sin, för att der finna en ung blek, i hans tanka verkligt ful qvinna, som han gjort till sin maka. Han suckade och tänkte: ,, för penninsens skull har jag måst gifta mig med den der, som är inte blott obehaglig att se på, utan äfven besvärlig genom sitt svärmeri för stora frågor och hvad som stöter på vetenskap och dylika saker, hvilka aldrig en qvinna borde befatta sig med, och som på köpet inte kan tåla mig, enligt hvad jag mycket väl märker. 0, den som vore ri och kunde hoppas! (Farta Y