Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 1 september 1868, sida 1

AHtUNRULIHtUUC 17111I SI TUSCUIUum Dunner. utanför Upsala, för att vidtaga en män, åtgärder för mötets ordnande, isynnerh för att få en lämplig sekreterare, ty a få den platsen besatt har stött på mång svårigheter, försäkrar man. Hr Almqvis presteståndets gamle sekreterare, påst: ha sagt nej, emedan han nu vore för gan mal; den ene efter den andre har förebi rit fruktan för de svårigheter, som blefv förknippade med detta möte; men säker är väl nu mannen funnen, så att man behösver vara orolig för den saken. F kanslistoch notarietjensternas besättand behöfver man ej vara rädd att lämplig subjekter skola saknas; de välbekanta he rarne från riksdagens kamrar bespetsa si på att erhålla åtskilliga platser, och mång yngre prestmän tro sig ha skäl att de här gången bli ihågkomna af embets bröderne. Första kammaren är vädra och städad, och karmstolarne stå me öppna armar att mottaga prester elle lekmän, det gör dem detsamma. Bland fun deringarne rörande det formella af mötes saken är äfven den, huruvida erkebisko pen vid allokutionen till de församlade skall säga liksom i presteståndets dagar Mina bröder! eller om han skall säga Mina herrar! Detta sednare låter alldele för torrt, säger man, och många tro at han skall tilltala mötesmedlemmarne med Mina vänner! Man invänder, hvad ,bröder och , vänner beträffar, att erkebiskopen omöjligt kan begagna dessa ord, ty bland lekmännen finnas personer som han på intet vilkor vill vara-vän och bror med; ,,herrar åt en församling, i hvilken alla biskopar äro med, är alldeles för simpelt, åtminstone enbart, utan torde han väl komma att säga ,högtärade herrar af kyrkomötet eller dylikt, och då få lekmännen denna ståtliga benämning bara för biskoparnes skull, ty att sådana medlemmar som en telegrafassistent och en litteratör skulle vara ,högtärade, är ju alldeles otänkbart. Så der går man på och funderar här, men det dröjer då ej länge förrän man kommer på det klara med denna plågsamma ovisshet. Otvifvelaktigt hade Mina bröder! låtit bäst, det har gammal bäfd, det upplifvar gamla minnen från presteståndets tid, det erinrar om den patriarkalism, som der rådde, och för min del glömmer jag aldrig, då jag hör tilltalet Mina bröder, hr erkebiskopen, hur han vid ett middagsplenums slut för lera riksdagar tillbaka vände sig till högvördiga ståndet med dessa minnesvärda ord: Mina bröder! glömmen icke att vi s i afton hos mig för att äta korf! öfrigt funderar man hururida regengen skall aflåta propositioner till mötet — och det är väl sannolikt — eller om! lott motionerade ärenden skola behandas denna första gång som mötet är samadt. Man funderar rörande mycket anvat också — men det kan vara nog med underingar för dennargång, och derför sämner jag ej ett ord om dem, som funlera på att förtjena penningar på möteserrarne. Det är alltid med en känsla af vemod, f betryck, som en större del af Stockolms invånare emotser en så betydelseull dag som 1 Oktober, ty då skall hyan betalas. Tyvärr finns det ännu tre lylika ledsamma dagar. Men i år är det nnat, jag vill ej precis säga att man tormlängtar efter den dagen, men man idar den smått, man tänker: eja, vore vi jer! Och hvarför det då? frågar ni visst. örlåt, men ni måste inte läsa tidningare, då ni ej känner, att det är precis på len dagen som Carolinerna börja röra på ig och trilla så klangfullt in i folks portenonnäer, direkte från K. Myntet, blanka, refliga guldstycken, med riksvapnet och nskristen 1 Carolin — 10 francs å ena idan och konungens bröstbild å den anra; i kanten: Lea Ahlborn fec. — Walenberg inv., nå, det sednare namnet är ag ej rätt säker på om det kommer att tå der, men nog borde det så vara. Lyckiga guldålder, som tager sin början den Oktober! Den gamla Carolinska tiden ar oss kär, men hur mycket kärare skall j den nya Carolinska blifva med sina hyntstycken om niohundra ett-tusendelars alt och 75 korns vigt. Skulle vi ej lädja oss åt en sådan gyllene tid som tundar, då man slipper gå och förarga ig åt det stora utrymme dessa lumpna apperstior, femtior 0. s. v. taga i ens ortemonnä, utan man istället har sin örs full med glänsande 10-francsstycken, ite större än en 25-öring i silfver. Hur iternationelt beqvämt i alla hänseenden. acksamma äro vi också i vår glädje, det r då säkert, och utsigten att framdeles t 25-rancsstycken, hvarigenom vi komma g guldfot — den gamla silfverten är lite tarslig, det måste medges —, ör att vår tacksamhet kommer att hålla i g åtminstone till dess. Som sagdt, vi motse d. 1 Okt. i år med helt andra känslor n föregående år. Aftonbladet sade härm dagen under rubriken ,, Ekonomiskt, tt 31 Caroliner skola väga 100 gram, vilken vägning skulle vara lätt att ästadomma, så snart man blott Jnunnit skaffa g 31 Caroliner. De der orden skulle rf. ej ha sagt, de ha framkallat en viss edslagenhet bland den stora allmänheten, om så visst trodde att med ett nytt ynt tillgången på penningar skule blij orre. Den lille krokige gubben, som i många