Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 25 augusti 1868, sida 1

menterades nästan samtidigt med detta i många af hufvudstadens salonger. Baron Hagen hade genom en tysk onkels bortgång på en gäng blifvit en rik man. Han såg sig genast om efter någon, som med honom kunde dela de lyckans hätvor, bvaraf han så oförtänkt kommit i besittning, och denna gång vände han ej sig till en arftagerska, då en ganska vidsträckt erfarenhet lärt honom, att han ej hade tur hos sådana. Han friade i stället till en flicka lika ordrik, glad och skämtsam som han sjelf och i det närmaste lika godmodig som han, men betydligt vackrare och i synuerhet smärtare än han. Denna ungmö var vår bekantskap, fröken Octavie Pf, som väl visste, att hon kunde göra ett oklokare val än att taga mot hans anbud, helst hon var den älsta dottren bland talrika barn, som ingen synnerlig förmögenhet hade att vänta. Hon räckte derföre den hlle korpulente herrn handen med nära nog lika glad min som den, hvilken vanligen förhöjde hennes ungdomsfågring, och bröllopet följde hastigt och lustigt. Brudparet skrattade och pratade med gästerna fullkomligt ogeneradt, som om dei steg, de tagit, vore den minst vigtiga sak i verlden, och när de följande dag begåfvo sig ut på sin ,,weddingtrip, som i forsta rummet gällde den egendom, hvilken brudgummen ärft af onkeln och som var belägen i Mecklenburg, pratade och skrattade de ännu, och den sista skymt af deras ansigten, som de på landningsbryggan qvarstående slägtingarne kunde upptäcka, tycktes röja, att de ännu icke hunnit att gripas utaf afskedsstundens allvarliga känslor. Sedan glammade de så friskt med hvarandra och några af medpassagerarne och förrådde så outtomliga spraklador, att de förklarades såsom det spraksammaste, det gladaste och — dristade några sig att tillägga — säsom det lyckligaste äkta par under solen, ty glädje är ju tecken till lycka, menade de. — —