Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 24 augusti 1868, sida 1

bringa lysningsveckorna. Notifikationskorten med de forlofvades namn bekräftade snart dessa uppgifter, och då sedan det förspordes, att lysningen verkligen afkunnats i Almas egentliga hemort, kunde de mest klentrogna icke tvifla längre på, att det otroliga verkligen iuträffat. När grefvinvan och Hugo vidare eriurade sig, huru ifrigt Alma undanbedt sig dennes sällskap, syntes saken dem ännu tydligare, och de damer, som varit på besök hos grefvinnan och bevittnat det ifrågavarande uppträdet mellan Alma och Hugo, funno deri ett hitet bidrag till enleveringshistorien, som de ej försummade att sätta i omlopp — något, som i allmänhetens ögon tydligt ädagalade, att flykten med Lindenstråle var en på förhand noga beräknad och öfvertänkt sak. Hon hade derigenom, menade man, velat förekomma alla hinder och invändningar icke allenast å grefvinnans utan äfven å hennes giftomans sida, ty för hennes heders skull måste vederbörande finna sig i att låta henne gifta sig med den skuldsatte kongl. sektern, sedan saken gått så läugt. Grefvinnan Odelcrantz och Hugo knöto händerna och skuro tänderna i förbitring öfver det djerfva spratt, som spelats dem, men intet kunde numera göras vid saken. Med ett enda slag hade den gamla kära planen blifvit fullständigt tillintetgjord. Hvad som för öfrigt förbittrade grefvinnan var det faktum, att många påstodo, att det förtryck, som Alma haft att utstå hos henne, och den ifver och enträgenhet, hvarmed äktenskapet med Hugo påyrkats, drifvit den stackars flickan till det förtuflade steget — ett faktum, som grelvinnan kände mycket väl, tack vare, uppriktiga vänners tjenstvilliga beställsamhet. Nekas kan också icke, av fullkomuigt obekant som grefvinnan var med de omständigheter, hvilka bragt Aima i Lindensträles händer, hon med skäl kunde ause sig förvrättad af deuna. Det var i sjelfva verket en skymf, som tillfogats henne — en skymf,