4. Från Upsala. (Från red:ns korresp.) Upsula d. 19 Aug. Ännu med några ort vill jag återkommam ill missionsmötet. Man kunde och borde vänta af hvarje församling, som 2 1277 kastat sa ser eller framställt frågor till besvaraude, och som under 2:ne dagar diskuterat desamma, att ett slikt resonnerande skuhe till sistone kunna sammanfattas i några korta punkter. såsom mötesbeslut, i en formula concordie; att vidare denua, då den väl bör uppfattas såsom trukten af många vises och tänkares ifrigaste och grundligaste studier och samvetsgrannaste sanningssträfvan, borde vara en ny pelare, till stöd för den byggnad, hvars grund går genom sekler. Har nu detta och föregående möten kunnat formulera sådana beslut, och har den nytta, som i detta hänseende vunnits af föregående likartade möten, blifvit tillgodogjord vid detta sista? Har det icke i allmänhet varit blott en mängd granna ord, som förklingat sedan de blivit sagda och, om också antecknade på papperet, dock ej . kunna betraktas som aniat än ett långt! tal utan iunehåll, och som, ytterst, icke. verkat för det ändamål det skulle: tillj fromma för hedningarne, vare sig att de äro svarta eller hvita. Om vi betrakta sammansättningen af detta möte, så finna vi, att flertalet voro prester och att dessa, ! med högst få undantag, voro iklädda denna tunga orthodoxa rustning, hvari den nyare tidens spekulativa anda redan öppnat mer än en bräcka. En och annan lekman fanns ock, och en blef också, för sina frisinnade ider, andeligen stenad, (och det gick tillochmed så längt, att på mötets andra eftermiddag personen i fråga, landskamrer Södermark, angreps frånvarande af en rättrogen kakelugnsmakare, som under hela mötet ingenting annat hade att anföra, än det, att kalla S. för en Kristi förnekare!) Föröfrigt voro de talande icke många till antalet, och hvad de andra tänkte fick man icke veta. Men när man kände personerna, spordes snart af hvad färg de voro. Låtom oss se till hurudant resultatet af förbandlingarne blef. Första frågan kunde icke besvaras, ty man kom ej till klarhet med hvad hemlandets kyrka var. En ville en vidsträckt, en en inskränkt tydning; en ville icke att ,,hemlandets kyrka och hednamissionen skulle ha något att skaffa med hvarandra (ordf. gaf en definition, hvartill det här och der mumlades bifall). Andra punkten ventilerades i samband med 5:te. Tredje frågan besvarades på det viset, att ordforanden höll ett föredrag öfver utvecklingen af missionen från Kristi dagar till innevarande tid, visserligen, vi erkänna det af allt bjerta, inspireradt, kraftigt och klart, men dock söga utredande frågan, —öallraminst dess sednas:e del (se Lördagstidningen). Öfver fjerde frågan voro också meningarne så delade, att ingen resolution var möjlig. 4:de punkten ventilerades icke! Och den 5:te, som sammanslogs med den 2:dra, och som framkallade den af mig förut nämnda digressionen från ämnet, blef sålunda blott en digression. Hvad har man då vunnit med detta myckna ordande, med allt detta citerande af bibelspråk? Hafva hedningarne, de verkliga hedningarne, eller de, om hvilka hr pastor Sandegren sade, att de icke kunde äta, derföre att de icke hude att äta, och de hedningar (våra egna) som hade att äta, men icke ville äta — hafva dessa verkligen haft någon nytta af detta möte? Det var ju uteslutande för dem som talet utgick af allas mun eller skulle utgå. Sannerligen, vi tro det icke och vi behöfva ej tro något heller. Då en teologie doktor kan inför en församling framställa en sådan lära, som att dessa millioner (han sade 700,000,000) svarta på Söderbafsöarne allesamman äro dömda till evig fördömelse derför att vi icke kuuna skicka dem Evangelii sanningar — då behöfva ju vi icke grubbla i ämnet. Den läran är ju dock icke ny; jag hörde den i går, jag bar hört den hvar gång jag varit i kyrkan. — Så uppträdde vi dare många talare och framhöllo, att mis sionssällskaperna icke borde ha något at skaffa med Evangeliska fosterlandsstifstel sen, då andra deremot talade derför. Or saken härtill kunde jag icke komma un derfund med. — Den, som i allmänhet bi behöll största. sansen på mötet, var utar gensägelse mötets bäste och redigaste ta jare, pastor Rudin. För att icke tala on det sonora i hans röst, så voro hans före drag så enkla, så hjertliga, att de bjer stucko af mot andras fördömelse-taktik och hans aftonbön den sista dagen va onekligen en högst spirituell och märklij kyrkoakt. Men det är väl ingen, som et ter allt hvad vi nu skrifvit kan kasta fran den frågan: ,Hvad skola vi då med mis sionärer och deras verksamhet, då det en ligt statistiska beräkningar endast omvän des (?) omkring 2,000 hvarje år, och si enorma summor utgå i och för denni verksamhet, att hvarje hedning kosta många tusen riksdaler? Den frågan be höfver väl icke besvaras. Det finnes nå got, som kanske är vida vigtigare än de ringa eller större kännedom om religio nen, som en missionär kan bibringa e hedning. men som iust är en fölid a 1 ! ch