Ådle Menniskovänner! som aldrig tillsluten edra hjertan för lidandets och behofvets offer, till eder ställes nu en fattig enkas ödmjuka bön om ett välvilligt deltagande i hennes utblottade och beklagan-värda belägenhet. Sedan min ordentlige man bildhuggaren Å. Andersson, hvilken utzjorde mitt enda stöd, aflidit och min äldsta dotter insjuknat i som det vill synas, en obotlig sjukdom, står framtidens tafla för mig målad med mörka farger och jag är färdig att digna under bekymrens börda. Till eder, som Gud beskärt helsa och välstånd, har jag nu i min sörtviflan vändt mig med en ödmjuk bön om en än aldrig så liten skärf till understöd. De gåfvor, som af välvilliga händer åt mig räckas. har tru Charlotte IIansson n:o 40 Allsatan lofvat att emottaga och redovisa. Anna Andersson. O! hör den bön, som från mitt hjerta går! Så att en liten jelp de arma får. Förskjut dem ej, derom jag ödmjukt ber, Förrän ni lite bjelp till enkan ger.