Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 21 augusti 1868, sida 1

en hederstjenst, som denna dam förbehållit sig att få bestrida. Hon stod der så blek, så stel. som hade lifvet flytt ur den smärta gestalten men då och då röjde en sakta nedflytande tår att hon ännu lefde — såsom hon trodde, för at töma smärtans kalk till botten. Hon erinrade sig, att hon som barn sett en glad bröllopsfest i en aflägsen slägtings hus. Bruden hade varit vacker och strålat af den lyckliga kärlekens glädje; brudgummen hade svätvat i sjunde himmelen och i sin hänförelse velat bära henne på händerna i ordets bokstafliga bemärkelse, då de på vägen till kyrkodörren mäste passera öfver en af reguet uppsvälld bäck; den glada sinnesstämningen hade meddelat sig åt hela bröllopsskaran — endast brudens mor hade fällt sorgens tårar och ej velat låta hugsvala sig. Hur olika var ej denna bröllopsdag med Almas! Hon stod med hjertat belastadt med smärtans och de obestämda sarhägornas tunga börda i begrepp att förena sig med en man, som hon hvarken aktade eller älskade; denne man gladde sig sannolikt endast öfver de rikedomar, han skulle komma i besittning af, genom föreningen med henne, och ingen mor fästade kronan i Almas lockar, ingen mor fällde kärlekens och den tysta orons tårar öfver henne. Hade hon egt en mor, hade hon ej varit omgifven af dem, som kallsinnigt spekulerade på henues penningar, skulle hon sannolikt ännu varit fri. Fru OC satt och såg med sorgsen undran, huru smärtan afspeglade sig i Almas ansigte. Denna hade icke med ett ord anspelat på, att Lindenstrale användt list och våld, for att bemäktiga sig hennes hand; ty hon ansåg, att från och med den stund, hon beslöt sig att bli hans maka, hon borde hemlighålla allt, som kunde skada honon: i andra menniskors tankar. Detta hade hon sagt Lindeusträle, då han uttalade sin förhoppning Om, att Alma måtte dölja hvad som händi, och genom detta svar bade bou gjort honom mye