och understöd (så uppstod vid denna tid Alingsås). Vidare borde man till odling i landet införa sådana alster, som alltför mycket tyngde på handelsvågen, såsom tobak, m. m. Till inhemska skeppsfartens uppmuntran utfärdades Produktplakatet, som förbjöd fremmande fartyg att hitföra andra än deras eget lands produkter, hvarjemte friheter beviljades svenska fartyg af större dimensioner och seglande på aflägsnare farvatten. Det var förbehållet 1726 års riksdag att fullfölja denna bana, ty importen var allt fortfarande så hög, att, enligt borgarståndets förmenande, aldrig rikets invärtes hushållning och commercie varit sin undergång så nära. kKoppartillverkningen hade sjunkit, silfververket förmådde ej bära sig sjelf, och skogarne voro så medtagna, att inga mineralier i jorden kunde bearbetas. Jernet hade väl stigit utomlands, men till ingen fromma för bruksegarne, emedan tackjernet var uppfiesdadt i pris ända till tredubbelt mot Orr. Alit detta skulle nu afhjelpas genom nytt reglementerande. Bruksegarne ålades att såsom förr endast köpa tackjern ur egen bergslag och lämpa sitt smide derefter. tran lades nu, första gången, en särskild: tullafgist på alla sådana utländska varor, som här hemma kunde tillverkas, till en början dock ej högre än 5 xÅ af värdet, och bildades häraf en fond, under namn af ,,Landshjelpsfond, till industriens befrämjande. — Så var grunden lagd till på en gång skyddsoch det direkta understödssystemet. Denna 5 procents-afgist rönte emellertid mycket motstånd från både städernas och landsbygdens sida; men alla betänkligheter mäste vika, när det gällde, att rikta landet med egna manufakturer och göra det ,,oberoende af utlänningen. Till att blidka borgerskapet upphäfdes vid 1731 års riksdag den lilla näringsfrihet, som ännu fanns, och skråna gjordes åter slutna; vid 1739 års riksdag upphäfdes slutligen rättigheten för hit inflyttade utländska arbetare, att idka handtverk såsom frimästare. Nu burde väl allt vara godt bestäldt; men oupphörligt fortsattes klagomålen, att manufakturerna bade föga framgång och att de stodo nära sin undergång, såvida ej ny och snar hjelp erhölls. Och hvad ville man väl göra annat än att fortsätta på den beträdda banan? Så leddes man steg för steg tills dels ökade införsel-afgifter, dels förbud mot införsel af ett allt större antal varor, hvarjemte åtskilliga persedlar, som kronan behöfde, skulle tagas uteslutande af landets fabrikanter, äfven då dessa tillverkningar erkändes vara af sämre beskaffenhet. Vi kunna här ej följa gången af detta systems utveckling till dess yttersta konseqvenser. Då öfverflödsförordningen na-, turligtvis måste drabba äfven inhemska fabrikanter, t. ex. af sidentyger, m. m., så måste man inskränka påbuden rörande den öfverklagade ,lyxen till utländska varor; understöden till fabrikerna (framförallt till det serskildt omhuldade Alingsås) ökades till stora summor, för hvilka man icke egde någon säkerhet; för lurendrägeriet skärptes straffen till onaturlighet, och de konfiskerade varorna borde, för att ej täfla med de inhemska, förstöras eller återutföras; skråförfattningarne hindrade arbetaren att blifva sin egen, på det ej febrikanterna skulle sakna arbetare till låga dagsverkspriser; sjöfarten var inskränkt till några få städer och den aflägsnare till ett ännu mindre antal stapelstäder 0. 8. v. Så långt hade ,, Mössorna hunnit, då detta politiska parti vid 1738 års riksdag störtades af dess motståndare ,, HattarneDessa fullföljde systemet, och utvidgade det med ett kreditsystem af stort omfång. Fabrikerna hade tillväxt, men de saknade alltfortfarande — afsättning, hvartill kom, att jordbruket ej lemnade tillräcklig afkastning, hvadan en betydlig spanmålsimport tyngde på , Handelsvågen. till hade ej minst de många ,planteringarne af utländska växter ledt, t. ex. af tobaken. Till att hjelpa detta onda fordrades nya! tvångsmedel. Fabrikanterna fingo pantsätta sina varor hos kronan, och då dessas tvungna försäljning inom landet våli I lade ytterligare prisfall, infördes export-y premier, först i tysthet och derefter öppet; tobaksoch annan liknande odling förevisades från landsbygden, för att göras uteslutande till stads-näring, hvarjemte hus-slöjden, med hvilken fabrikerna ,naturligtvis ej kunde täfla, inskränktes och förföljdes. Men ej nog härmed: då man förut varit angelägen att framkalla nya manufakturer, gällde det nu att förebygga det icke flera än de redan existerande fingo uppkomma. Kramhandlarne i städerna måste förbinda sig att köpa svenska väfverivaror till visst belopp. Månglerskor och krögerskor i Stockholm ålades att hvarje vecka spinna ett visst qvantum för sabrikernas räkning och underlåtenheten deraf straffades med dels spinnhus, dels rättighetens förlust). ) Man förstod ej denna tid, lika litet som mången gör det ännu i dag, att när landet för exportartiklar, värda 6 millioner gyllen, kunnat tillbyta sig importartiklar till ett värde af 9 millioner, så hade landet gjort en stor vinst. Nu betraktades förhållandet omvändt. Ju mera man gaf ifrån sig (exporterade) och ju mindre man derför fick igen (importerade), des:o bättre. ) Då de stackars månglerskorna och krögerTill manusakturernas uppmun-;q — —— — — — O— —Q 2 —Q— — Ö 2 08 — h 0 8 e h d v Der-. d f 8 8 2 Vv 1 v 0 skorna framställde sin bittra klagan ölver detta