Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 18 augusti 1868, sida 3

vanligen lemnade realisterna läroverket relan i 5:te klassen. Orsakerna till realliniens mindre fördeläktiga ställning ansågos ligga dels utom. lels inom skolan. Bland de förra framhölls af flera talare svårigheten för realiniens lärjungar att efter skolkursens afslutande finna en passande lefnadsbana att beträda. De tjenster och embeten, till hvilka tillträde är öppnadt för sådana ynalingar, äro visserligen icke få, men räcka dock icke till. Och hvad industriens särskilda grenar beträffar, har man i vårt land ännu icke lärt sig uppskatta vigten af att erhålla ämnessvenner försedda med nödig teoretisk bildning. Af dessa skäl önska nästan alla föräldrar, att deras söner, om de hafva bättre anlag och vilja örblifva i skolan, skola ingå på den klassiska linien. Upplysande i detta hänseonde vore det faktum, att latinlinien vunvit stark förkofran och reallinien deremot förlorat något vid de läroverk, som i senare tider utvidgats till fullständiga på latinlinien. Vidare beklagades den osjelfständiga ställning reallinien intager i förhållande till den klassiska, ett förhållande, hvaraf icke blott den förra, utan äfven den senare, rönte stora olägenheter. Afven undervisningstidens längd ansågs mindre fördelaktigt inverka på realliniens utveckling, hvarjemte af de flesta den åsigten gjordes gällande, att språkundervisningen på reallinien företedde en viss svaghet, isynnerhet i mellanklasserna. I fråga om de åtgärder, som borde vidtagas för att åstadkomma ett bättre förhållande, ansågo de flesta de båda linierna under nuvarande förhållanden inverka störande och hinderligt på hvarandra och således böra åtskiljas. Detta kunde bäst ske derigenom, att särskilda real-läroverk bildades, vid hvilka läroverk några önskade, att latinet skulle vara antingen ett valfritt eller ett obligatoriskt läroämne. Ett mindre antal sådana läroverk vore behöfligt och kostnaderna för deras uppsättning borde ej blifva så stora. Kunde det för närvarande ej ske, vore fördelaktigt, att de olika linierna i så många ämnen som möjligt, isynnerhet i mathematik och språk, vore åtskilda, samt äfven att olika lärare på de olika linierna användes. Somliga ansågo en sådan förkortning kunna ske, utan att nu föreskrifna kurser inskränktes, blott undervisning meddelades hvardera linien särskildt. Slutligen framhölls den stora vigten deraf, att realstudiet finge vissa af: slutningspunkter, hvilket förhållande dock upplystes redan i väsentlig mån ega rum. Hirefter öfvergicks till behandlingen af andra frågan: På hvilket sätt och till hvilken utsträckning låter det sig göra att behandla undervisningen i de särskilda språken såsom ett gemensamt helt? Härom uttalades temligen allmänt den åsigten, att för språkundervisningens enhet det vore serdeles önskvärdt, att flera språk förenades i en lärares hand. Detta vore dock svårt att genomföra, isynnerhet i de högre klasserna, hvaremot det i lägre och mellanklasser kunde lättare försiggå. Vid läroverk med mindre antal lektorer vore saken synnerligen svår. För öfrigt berodde i allmänhet möjligheten att genomföra en sådan plan för språkundervisningen på lärarnes skicklighet och förmåga att undervisa i flera ämnen och således ytterst på lärarebildningens beskaffenhet. Vid alla läroverk hade försök blifvit gjorda att åstadkomma behöflig enhet i språkundervisningen; konferenser och öfverläggningar hade i detta ändamål blifvit hållna, på det att methoden måtte blifva mera likformig. Af flera talare betonades nödvändigheten af en tillfredsställande lärarebildning, t. ex. genom seminarier såsom ett synnerligen vigtigt medel att åvägabringa en god och jemn språkundervisning. En och annan framhöll det önskvärda deri, att lärareprofispråk måtte så anordnas, att den, som skulle aflägga prof i ett språk, äfven måtte hafva skyldighet att bålla profundervisning i det dermed närmast bes ägtade. I sammanhang härmed framställdes i afseende på lärareprofven anmärkningar mot det flerstädes iakttagna förfaringssättet att låta en sökande föreläsa utan all beredelse, hvilket kunde vålla svårigheter äfven för en kunnig och erfaren lärare, om han icke egde tillräckligt snabb uppfattning eller snarfyndighet. Äfven uttalades tvifvel om lämpligheten deraf, att lärareprofven aflades inför de särskilda stiftsstyrelserna, hvarigenom ofta svärigheter kunde uppstå för profvens riktiga bedömande och dessutom en högst olika måttstock vid betygens afgilvaude gjorde sig gällande. En och annan framställde den önskan, att profven måtte kunna bedömas af en gemensam, dertill fullt kompetent myndighet. Rältegångsoch bolissaker.