Hos representationen? Hos regeringen? — Vi svara, hos dem alla; men på olika sätt och vid , olika tillfällen. Regeringen skall, inom de af lagen utstakade gränserna, stundeligen utöfva makten. men den skall dervid kontrolleras, och, om så erfordras, kunna af representationen tvingas att följa nationalviljan; och representationen skall slutligen i sin ordning kunna beherrskas af folket. som utgör maktens yttersta ursprung, och som i sista hand skall ega rätt att bestämma ölver sitt löde. Men detta, de stora samhällsmakternas förhållande till hvarandra får ej förblandas eller omvandas. Folket bör ej göra anspråk på att hvarje ögonblick inverka på sina representanter, lika litet som dessa böra eftersträfva att lägga alltför trånga band på regeringen, eller att vid alla tillfällen få utpeka vägen för dess åtgöranden. Hufvudsaken är att samhället är så organiseradt, att, med anI vändande af urskiljning, tolket kan åstadkomma sen värdig och god representation, samt att representationen likaledes har både vilja och förmåga att framkalla en redbar, duglig och fosterländsk styrelse. Men i samma mån man öfverlemnar åt regeringen att fritt och sjelfständigt bestämma sitt handlingssätt, i samma mån växa äfven anspråken på dess skicklighet och omtanka. En god styrelse, som vill vara i jemnhöjd med sin ställning, måste förstå sin tids fordringar och stt lands behof; den bör intaga sin plats i spetsen för de allmänna angelägenheterna och med beÅntsamhet och kraft verka för deras framgång. Men den har ej mindre behof af mod och fasthet, att icke gifva vika för hvarje hugskott för dagen eller för hvarje vindkast i den allmänna meningen, lika litet som för det sorl. som så lätt tör ögonsblicket kan uppväckas och som aldrig försummar att angifva sig såsom folkets mäktiga stämma eller såsom en ,,voxz Deix, hvilken genast måste åtlydas. Af det nu anförda inses lätt, att, enligt vår äsigt — sedan allt det som af folket sjelf lämpligast kan besörjas, blifvit afskildåt från statsbeslyret och ofrerlemnadt till kommunernas egen otrårdnad — bör icke blott den verkställande ) I makten, utan ä ven den positiva ledningen af samhaällets angelägenheter, eller det s. k. initiativet i dessa frågor i främsta rummet tillhöra regeringen, då deremot representationens verksamhet, i öfverensstämmelse med dess egentliga förmåga, hufvudsakligen blir mera negativ, eller granskande, prötvande och beviljande, under det att valsörsamlingarne äro inskränta till blott en enda, men i sista hand afgörande åtgärd. Detta står också i hutvudsaklig öfverensstämmelse med sättet och tiden för dessa myndigheters maktutöfning. Rogeringen verkar oafbrutet, representationen blott på vissa periodiskt återkommande tider, och sjeltva folket endast vid särskilda mera sällsynta tillsnallen?). i Till undvikande af missförstånd måste vi emellertid äfven här förklara, att då vi, såsom det normala förhållandet angifvit, att initiativet, ej blott i förvaltningsärenden — såsom det rörande statsregleringen är bestämdt föreskrifvet — utan ock i lagstiftningsfrågor, i allmänhet borde utgå från regeringen, så att representationen kunde intaga den ställning, som bäst lämpar sig för dess sammansättning och för tiden som är anslagen till verksamhet, så hafva vi dermed ingalunda åsyftat någon inskränkning i representationens råättighet i detta hänseende. Tvärtom! vi anse, att en samhällsordning — sådan den hos oss funnits och ännu på andra ställen finnes — der rätt till initiativ hos representationen saknas, tillhör en försvunnen tid, och att denna dyrbara rättigbet, vilkoret för frihet och framskridande, alltid måste finnas i sin fulla utsträckning. Men vi påstå att dessa massor at mer eller mindre obetänkta förslag, hvilka man hvarje riksdag ser framställas, icke kunna lända till gagn, och allraminst kan det vara lämpligt, att representationen, annat än undantagsvis, sätter sig ned att utarbeta , omfattande förslag i sådana ämnen, der det upPenbarligen för henne måste saknas, såväl tillräcklig tid, som tillräcklig sakkunskap, för att l uppnå nöjaktiga resultater. På sådant sätt vänjes också regeringen att i dylika fall lita på representationen och afvakta dess yttranden, i stället for att, såsom det, enligt vår åsigt, anstår en upplyst och verksam styrelse, genom grundlig utredning af frågorna och genom öfvertygande framställningar derom, inverka på representationens ötvertygelse och leda dess beslut. Detta anspråk tro vi att folket och dess ombud böra ställa på sin regering, men dervid får man ej heller begära ; det omöjliga, lika litet som man genom småaktig klanderlust bör förtynga omsorgerna och bördan str en god, arbetsam och välviljande styrelse. ö Denna börda kan väl vara tung nog ändå 4) ö Långt ifrån att gilla den, i vår tanka, falska grundsats, som gitvit anledning till vårt yttrande, eller att regeringen i en korstitutionel stat borde i ( I ) Delande i allt hufvudsakligt förf:ns äåsigter i hvad han här ofvan anfört, anmärka vi blott, att han torde pålägga regeringen en alltför stor börda, då han t vill lägga alla stora initiativer i dess sköte, såsom en skyldighet, om ocksä ej såsom en uteslutande rättighet. Regeringen är, såsom förvaltande makt, öfverhopad af bestyr, hvilka binda dess uppmärksamhet till i första rummet de löpande ärenderna. Häri ligger en naturlig motståndskraft, som ej behöfver vara tröghetsdrift, mot. större förändringar, som oundgängligt må-! ste tynga på ärendernas gång. Dessutom , kan man ej fordra, att alla initiativets män skola vara samlade omkring konungens rådsbord. De böra till regeln finnas! äfven utanför detsamma, inom representationen, eller utom också denna. Kunna (4; och böra icke äfven de göra sina idäer gällande? Och bör icke en regering snarare uppmuntra än afundsamt åt sig förbehålla sådana initiativer? d För vår del tro vi, att en regering ofta8 handlar visligt deri, att den afstår mitiativet åt andra. Den får härigenom tilln fälle att höra och pröfva olika meningar i ämnet, och kan, när tiden är inne, gifva lst utslaget, genom att göra saken till sin k egen. u En stor reforms utvecklingsbana är vane ligen den, att förslaget först väckes och li bearbetas inom den allmänna meningen, lin Det framträder härefter inom representare tionen. Det förkastas med större eller er mindre majoritet, för att slutligen vinna lo majoritet. Så ligger saken i regeringens al hand, ehuru regeringen visserligen kunnat af ifven derförinnan, på minoritetens sida, fö söra den till sin och befrämja dess framke sång. dr Vi hålla alltså derpå, att initiativet må fo ritt tillhöra hvarje medborgare, men in33 galunda inskränkas till regeringen vare 0 ig såsom uteslutande rättighet eller skylbj ljoheft naH. AL Ta. w.i f 6( ( 1