likväl hans ord vara ord i den rätta tiden. Förf:n vill gifva hvar och en hvad honom tillkommer, när han öfverväger folk-opinionens, representationens och regeringens inbördes ställning, och det är egentligen blott ett par momenter, hvaruti vi, i så fall, skilja oss från honom. Den ifrågavarande framställningen eger ett samband med ej blott den sednaste riksdagens förhandlingar, utan ock med det nyss hållna publicistmötet, innehållande i öfrigt sanningar, som gälla för alla tider. Vi meddela här nedan den andra af de båda uppsatserna, så lydande: Det innebär icke någon missaktning mot allmänheten om man säger hvad som ej kan förnekas, derest man vill vara uppriktig, nemligen att massan af folket icke blott saknar grundligare kunskaper, synnerligen i politiska frågor, utan ock, att den har hvarken tid eller håg att i dessa ämnen inhemta någon närmare kännedom. Men följden härat måste uppenbarligen vara, att den stora allmänhetens omdöme, eller den så ofta omtalade allmänna opinionen, i de flesta tall blifver osjolsständig och vacklande. Visserligen! invänder man, men derför är det också pressens pligt, att upplysa och leda densamma. Låtom oss då tillse, om en sådan ledning verkligen kan blifva af den beskaffenhet, att de antydda bristerna derigenom afhjelpas. Med fullt och uppriktigt erkännande af den utomordentligt stora vigten af en fri press, våga vi likväl utan tvekan bestrida, att pressens inflytande på allmänna opinionen, hvilket otvitvelaktigt är ganska stort, alltid kan påräknas vara sådant, som man kunde önska. Det finns inga garantier — och detta bestyrkes af många sorgliga exempel. — att icke allmänhetens begrepp kunna af pressen förvillas i stället för att upplysas. och att icke. dess lidelser kunna så upphetsas och missriktas, att samhällets lugn och välfärd kunna sättas på spel, derest icke en makt funnes, tillräcklig stark, att vid sådana tillfällen afvärja olyckan. Och. denna makt är regeringen.) Huru långt dess rätt. och pligt att ingripa i de allmänna angelägenheterna bör sträcka sig, äfvensom i hvad mån man kan och bor fordra att regeringen ställer sig i spetsen för de stora samhällsfrågornas lösning och för tillämpningen af de idter, som det blifvit vårt tidevarfs uppgift att genomföra, skola vi längre fram söka något närmare bestämma. Först måste vi likväl återkomma till det nyss fällda yttrandet, att pressens ledning icke lemnar tillräcklig garauti för tillvaron af ett upplyst, rättvist och sansadt allmänt tänkesätt, kanske just då, när ett sådant som bäst behötdes. i Afven under antagande att pressen vore fri från alla inverkningar af enskilda intressen, af personliga förhållanden, af partiäsigter o. s. v. — hvilket antagande emellertid måste medgifvas vara blott en from önskan — våga vi hemställa till pressen sjelf, om den alltid eger till sitt förfogande så mycken sakkunskap i alla förekommande ämnen, eller alltid hinner så moget genomtänka alla omständigheter i hvarje fall, att icke understundom — ! ja, rätt ofta — med bästa vilja i verlden, misstag blifvit begångna, ej blott i uppgifter, utan ock i omdömen. Men nu tyckes det vara en allmänt vedertagen publicistisk grundsats — hvilken vi emellertid anse vara både småsinnad och oklok — att en tidning, för bevarande af sitt förmenta anseende och inflytande, icke annat än i högsta nödfall, får medgifva sig hafva begått något misstag, allraminst i ämnenas bedömande, utan hellre, då den ansättes, bör söka sin tillflykt i tomma svepskäl, och i vanställandet eller bortblandandet af sanna förhållandet, härvid, ofta till en otrolig grad, : men ej sällan med framgång, förlitande sig på läsarens okunnighet, tröghet och svaga uppfattnings; förmåga. Och detta är nu den skola. der det allmänna tänkesättet skall bildas! — Är det under sådana omständigheter underligt, att detsamma ofta blir skeft, vacklande och oförständigt, eller att något allmänt tänkesätt rätt ofta i sjelfva verket ej ; finnes till? — Men om nu också ett sådant verkligen alltid funne; om, genom en underbar tillskyndelse, allmänhetens omdöme vore så upp yst ! och dess känsla så säker, att det sanna, rätta och kloka härigenom alltid kunde urskiljas : huru skall då detta upplysta, aktningsbjudande allmänna tänkesätt kunna vid hvarje tillfälle gifva sig tillkäanna? — Åtvenledes genom pressen säger man. Men: detta kan ännu långt mindre medgifvas vara handelsen. Man ser ju alla dagar, att hvad den ena tidningen uppgifver vara en nästan alldeles enhällig mening, utgör, enligt den andras försäkran. endast uttrycket af ett litet, knappast nämnvärdt kotteri. Det är dessutom en gammal, för hvar och en, som i dessa ämnen eger någon erfarenhet, välbekant sak, att när en åsigt skall utbredas, eller när man vill vinna anhängare för ett visst syftemål, så är nästan alltid den första åtgärden, att! utgifva den ifrågavarande äsigteri eller det afsedda ändamålet såsom ett ämne, hvilket utgör föremål för allas bifall och medverkan. Således, just det som sökes eller eftersträfvas framställes såsom redan befintligt, och den mening, man vill göra rällande, upphöjes på förhand till namn, heder och värdighet af ,,allmänna opinionen-2) Att vi, på grund at de omständigheter, som nu blifvit antydda, ej kunna tillerkänna denna, ofta obefintliga, ofta falskt framställda, s. k. allmänna opinion, hka litet som tidningspressen, förmåga eller rättighet att ställas i spetsen för ledningen af samhällets angelägenheter är naturligt. Men man! missförstår fullkomligt vår mening om man tror, att vi falla in i den motsatta ytterligheten och vilja frånkänna, vare sig pressen, med alla dess brister, eller det rådande tänkesättet, oaktadt dess svaga grund och dess förvillelser, en mycket stor, såväl moralisk som politisk betydelse. Vi påyrka endast att maktens ty gapunkt måste på annat håll förläggas. Men hvarest? — Hos massan af folket? ö 1) Här finnes likväl äfven en annan makt, som förf:n lemnat ur sigte, d. ä. rättänkande och upplyste medborgares!! mellankomst, till återförande på en rätt väg af den förvillade opinionen. Utan denna mellankomst skall regeringen —