. Finland. Med anledning af finansministern J. W Snellmans afsked ur regeringen yttrar Helsingfors Dagblad bland annat följande: Johan Wilhelm Snellman är den tidigaste, förste och förnämste, som kämpat för folkets sak och folkets rätt i detta land; genom sina arbeter i Saima och Litteraturbladet förläktade han der eviga saningen, att det äfven i detta land finnes ett folk, som är till för annat än blott för att styras och regeras. Och om ban också icke var der förste, som uttalade det bestämda yrkandet om vår slumrande statsförfattnings återupplifvande genom förnyandet af landtdagarnes sammanträden så är detta yrkande dock helt och hållet uppvuxet och framgånget ur den riktning, han arbetade för Det var derföre icke onaturligt, att då vår regering slutligen visade sig villig att gå in på den nya riktningen och tillerkänna folket en förändrad betydelse i vårt statslif, Johan Wilhelm Snellman skulle intaga en plats bland styrelsens medlemmar och monarkens rådgifvare. Huruvida Snellman sjelf, när detta skedde, i allo motsvarade önskningarne och sträfvandena hos det folk, hvars rättigheter han så energiskt förfaktadt, hör ej hit att afgöra. Ett faktum är och förblir visserligen, att under tidens lopp ett annat slägte uppträdt, som icke ville erkänna Snellman som sin ledare och godkänna alla hans vyer och synpunkter som riktiga. Men ett likaså sakert faktum är och förblir äfven, att, om än Snellman möjligen icke fullkomligt representerade den statskonst, folket skulle velat se följd, så representerade han dock i alla fall erkännandet af folkets betydelse och rätt i statskonsten och statens styrel e. Om än dertör skiljaktigheter inom folket förefunnos från hans åsigter i atseende å de åtgärder, som påkallades för folkets skull, så utgjorde han dock för alla en representant för fasthållandet af det finska folkets kraf vid skötandet af Finlands styrelse. Hans inträde i styrelsen och bland monarkens rådgifvare var sålunda det naturliga insegel, som bekräftade den nya riktningens inträde inom regeringen. Och så länge Johan Wilhelm Snellman funnits qvar ibland styrelsemedlemmarne — äfven om inflytandet af hans ord alltmer och mer försvagats och äfven om han låtit leda sig nog långt på konsiderationernas lutande plan, såsom t. ex vid sednaste landtdag i behandlingen af pressfrihetsfrågan — så länge han stått qvar, har dock detta insegel äfven ånnu funnits. Man har åtminstone varit medveten, att det inom monarkens råd, och att kunna nå hans öra, funnits en folkets man, som, hurudana hans åsigter än i ett och hvarje kunnat vara, dock i alla fall ständigt haft det finska folkets kraf till sin högsta ledstjerna. Men detta insegel är nu brutet. Ingen man, hvilken utgjorde en sådan borgen för nationen, finnes numera qvar iuom högsta styrelsen! — — Och dock har, som sagdt, allt detta länge varit förutsedt. Snellmans aflägsnande från styrelsen är det sista tecken af de mångfaldiga, som redan sedan en tid tillbaka, och framför allt sedan den på försök gifna pressfrihetens återtagande, tyckes beteckna en förändring i regeringens tendenser. Men om än Johan Wilhelm Snellmans aflägsnande ur styrelsen betecknar ett nedan för vår nya politiska frihet, liksom hans inträde deri betecknade dess första ny, så har han dock under den tid, han haft sitt ord med i styrelsens rådslag, åt det folk, hvars talan han fört, förvärfvat X7enne skatter, hvilkas välsignelserika verkningar intet nedan, huru mörkt det än må blifva, skall kunna fördunkla: myntreformen och det finska språkets förändrade ställning till de otficiella myndigheterna. Huru än derför den kris må blifva, som betecknas genom hans utträde ur styrelsen, hans korta dervaro skall dock alltid blifva en period, hvaraf frukterna skola kännas allt intill jerde och femte led. Ock dock kunna vi ej undertrycka den tanken, att han kunnat göra sitt fosterland ännu en stor och oförgätlig tjenst, ifall han sjelfmant och i tid ade afträdt från den plats, han nu genom andras illskyndelse lemnar. Johan Wilhelm Snellman rädde in i styrelsen med en princip, och han nade kunnat träda ur styrelsen för en princip. Hade han, t. ex. när regeringen bröt med pressheten, undanbedt sig att behöfva deltaga i en tyrelse, hvars principer han icke kunde hylla — y Johan Wilhelm Snellman kan icke hylla pressxånget — samt trädt tillbaka till sitt Litteraturlad, för att der tjena de grundsatser, han icke de tjena i styrelsen, så hade han derigenom it ett exempel. som skulle lyft hela nationen och lärt oss att för framtiden mäta våra publika nän med högre anspråk än hittills. Det tillkommer oss dock icke att granska, hvilca motiv som förmått honom att bandla annorunda. Har han än underlåtit detta, och har han cke i allo handlat så, som mången af oss kanke önskat, så har han dock alltid varit en man om det känts tryggt att hafva inom styrelsen, ch som det kännes betänkligt, att styrelsen icke nera skall kunna hafva rum för.