— 44 — 117 10 Öi7 EN MMM ifRHA11 och förhoppning icke uppfylles; ja, då inträder -icke såsom någonting fullkomligt i sin ordning, utan såsom nödtvång, icke såsom regel, utan som undantag — ett törhållande, som nödgar representationen att öfvergifva sin mera passiva ställning, såsom kontrollerande och pröfvande myndighet, och att intaga den plats, som rätteligen borde tillhöra regeringen — något som af denna väl icke lärer lemnas utan behörig uppmarksamhet. Om kyrkomötet innehåller Vadstena Tidning följande väl skrifna uppsats: Med en viss undran synes man ötver allt afvakta hvad som månde blifva utaf det tillstundande kyrkomötet, och om detta bihang till vår nya politiska representation skall visa sig mer fruktbärande än denna. Högst få äro väl emellertid de, som dåra sig med några öfverspända eller ens berättigade förhoppningar. Att ifrån detta håll vänta sig nägra genomgripande reformer, åsyftande en sjelfva troslirans rening och lyfining i jemnhöjd med samtidens öfriga och vetenskapliga utveckling, eller att åtskilliga föråldrade dogmer med några rösters plaralitet nu skulle lika väl utvoteras, som de knapphändigt för många hundrade år sedan blifvit invoterade, torde ej ens kunna ifrågasättas, ehuru inom den voterande församlingen ej komma att saknas elementer till ett kraftigt framhållande af den nyare tidens anspråk. Blott och bart det steg man inom Tyskland, reformationens fädernesland, redan uttagit genom prest-edens förändrande derhän, att presten förbindes bekänna och predika i enlighet med bibeln och ej med de symboliska böckerna, skulle här säkert betraktas såsom oerhördt, och de programmer till prestmöten, hvilka såsom förberedelser blifvit utfärdade, antyda ganska bestämdt, hurusom man med alla vapen ämnar försvara den stereotyperade ortodoxa bekännelsen i hela dess vidd, så att ej ett jota må gå förloradt. Man klagar deri öfver tidens otro, utan att vilja se, huru sjelfva tviflarnes och motständarnes bemödanden endast gå ut på att rena vår höga lära från slagg, och man fördömer den allmänna riktningen såsom uteslutande materialistisk, ehuru ingen tidsälder varit rikare på ansträngningar och institutioner till solkens uppIysning och förädling. Om nu den kristna läran i sjelfva verket är en enkel, konstlös kärlekens religion, anbefallande dess förkunnare, så väl som dess bekännare, ödmjukhet och fattigdom, tålamod och försakelse, enligt dess stiftares exempel, hvad betyder då detta stränga vidhållande af metafysiska spetsfundigheter, af menniskouppfunna tillsatser, af yttre ostentation, om ej att dess förkunnare numera ej åtnöja sig med den ursprungligen dem anvisade rollen? Presterna ha blifvit en! politisk korporation, eftersträfvande såsom hvarje sådan makt och rikedom, och finnande i lärans exklusivitet, i statskyrkans fasta sammanslutning de oundgängliga stöden för sina anspråk. Väl bar denna deras upphöjda ställning blifvit rubbad genom den åvägabragta representationsförändringen; men man har ej vågat taga steget fullt ut, väntande att den egentliga impulsen skulle utgå från dem sjelfva, och man har förbehållit dem en egen riksdag, med nog inflytande i öfrigt och på den andra, för att underhålla tron på deras oumbärlighet såsom politiskt stånd. Synes någon utsigt, att en dylik impuls skall utgå från det stundande kyrkomött, att kyrkans herrar skola vilja åter nedstiga till dess tjenare? Näppeligen, och. sådant sall ingen förhoppning om betor-mer eller modifikationer i trosbekännelsen ? ller dess praktiska tillämpning, om in-l lragning af biskopsembeten, om inskränk-t ling i öfverflödiga inkomster, i yttre prål och utmärkelse eller andra missbruk, som, !1 å länge öfverklagade, på alla sidor blifit framhållna. Våra tankar flyga ej så l lögt: vi vilja för vår del, med afseende a . det blifvande kyrkomötet, endast uttala ! le anspråkslösa önskningarne, att dess erksamhet om möjligt måtte gå ut iills n början på åstadkommandet af den re-n igiösa tolerans, den frihet att utan förust af medborgerliga rättigheter kunna. usluta sig till hvilken kristen bekännelse s om helst, hvilken i ett öfvergängssta-sn ium, som det närvarande, mer än någonin är billig och nödvändig; vidare, geom riksdagens medverkan, på åstadkomnandet af den förenkling i de presterliga öromålen, medelst uteslutande af dessa) atistiska redogörelser, hvilka lika väl af se ronosogdar och häradsskrifvare kunnaS pprättas, att presten mer än hittills kan d. gZua sig åt sjalavården inom sin församng samt blifva en vän och rådgifvare om hvarje familj; samt slutligen på en form i predikosättet, mindre afseende 1 torr eller spetsfandig analys af de teogiska dogmerna, än en efter åhörarnes Imänna uppfattning afpassad tillämpning så kristendomens höga läror på lilvetssaf rhållanden. Detta synes ej vara myo.lt t, men skulle mäktigare, än många ån-hå a till utseendet mer genomgripande retr rmer, bidraga att. lugna den oro, som fo ix genom tiden, samt att återställa det da förhållandet mellan herdarne och bli orden, som, för dem båda så önskvärdt, ör mer eller mindre är på väg att på me rloradt. Hvad utöfver detta vidare kan en mas, skola vi för vår del anse såsom föl n gäfva. att en stl de de ras I — — Staden och Länet. Väderleken, som under de sednaste garne varit sig lik med klar himmel och