Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 14 augusti 1868, sida 1

Alltid dessa fantasier, lilla dåraktiga flicka, som jag dock ej kan bli ond på, sade Lindenstråle liksom vänligt bannande. , För din egen skull kunde jag ej släppa dig numera; innan du hann komma tillbaka till Stockholm, vore det allmänt bekant, att du kommit hit med mig — och detta skulle, såsom du sjelf inser, ohjelpligt kompromettera dig, om vi ej gifte oss. Saken är ju så enkel, att ett barn kan inse den, och då bör väl en med så ovanliga förståndsgåfvor utrustad qvinna. som Alma Edelhjelm, fatta den. Jag inser de följder, som gårdagens tilldragelser måste ha, sade Alma, ,,men jag ber er ändå om min frihet. Får jag genast återvända, kan allt hjelpas. Det vill säga, att du tror dig om att kunna komma folk att tro, det jag bortfört dig mot din vilja. Och jag skulle vara beskedlig nog att sätta dig i tillfälle dertill, bortskänkande de fördelar, den nuvarande ställningen skänker mig med afseende på min stora plan — vår förening! Nej, tala inte mer derom — hvart ord är förspildt. Du reser nu med mig till min morbrors egendom Liljedahla i Östergötland, och der stannar du under lysningsveckorna. Jag talar despotiskt nu, ty nöden tvingar mig — du sjelf tvingar mig dertill genom ditt motstånd. Men när vi väl blifvit vigda, då lägger jag ned spiran, och din regeringstid börjar. Det skall bli ljuse att få lyda sin lilla hustru.ff Lindenstråle, som väl kände menniskobjertat och i synnerhet roat sig med att studera qvinnan, talade med flit beständigt till Alma i en fästmans förtroliga ton, för att hon småningom skulle vänjas vid att betrakta sig som bans trolofvade brud. Då vill jag tiga. Kan ni inte bevekas, så skall jag jute vidare förödmjuka mig genom fåfäng tlagan. Hon satte sig och lutade hufvudet i handen