Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 14 augusti 1868, sida 1

Er Alma är jag inte och skall med Guds hjelp aldrig bli det, svarade Alma kallt. ,Åh, detta tror du inte — dertill är du alltför skarpsinnig. Men säg mig, är du färdig? Skall jag öppna din dörr, så att du kan komma ut, min kära, lilla fånge, med nyckeln, som jag håller i min hand? Hvad rätt hade denne man att tilltala henne så förtroligt — att göra henne sådana frågor? Alma bet sig i läppen och svarade ej. En lång paus följde. Dyra Alma, sade Lindenstråle omsider, pröfva inte längre mitt tålamod. Vagnen håller utanför dörren, kaffet står på bordet i ett rum, der vi för första gången skola intaga det på tumanhand — kom, passagen är fri. I det han uttalade dessa sista ord öppnade han dörren och drog sig något tillbaka i korridoren. Och om jag inte går ut — — ,Så går jag in till dig, min älskade! Du har nu lärt att känna mig temligen väl och bör veta, om jag afhålles i sådana fall af några betänkligheter. Alma kom ut i korridoren och gick in med honom i det rum, der ett dukadt kaffebord väntade dem. Hon satte sig dock icke ned, utan vände sig genast till honom med dessa ord: Ni afslog i går min begäran att få återvända till min tant, och jag har väl föga hopp, att ni skall vara barmhertigare i dag. Emellertid ber jag er af allt mitt hjerta : förbarma er öfver mig och återgif mig min fribet! Jag är redan nog olycklig genom hvad som händt — genom de rykten om mia förmenta flykt med er, som i dag skola sprida sig i staden. Nöj er dermed, och låt mig begifva mig hvart jag sjelf vill, och jag skall evigt välsigna er — jag skall, så snart jag blir i tillfälle dertill, dela med er den förmögenhet, som tillhör mig.ff