Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 13 augusti 1868, sida 2

HIV aAmmdaAv ÖOTAMUC, JT ÖOul UC OCndd KRUllUGA förebygga de råaste yttringarne af ett illvilligt sinnelag, kunna de ej förbättra sjelfva sinnelaget, sjelfva andan. Der verka endast moraliska krafter, och till dessa hör utan tvifvel, såsom en af de verksammaste, en inom pressens organer väckt allmän hederskänsla, hvilken, medveten af den inbördes ansvarigheten, utöfvar en allvarlig kontroll öfver pligtförgätenheten, lättfärdigheten och andra moraliska odygder, från hvilka väl alidraminst den kår — om vi kunna begagna detta ord — kan vara betriad, i hvilken en och hvar, som förmår något föra pennan, kan vinna inträde. Det var utan tvifvel känslan af denna inbördes ansvarighet, med derar följande både rättighet och skyldighet att öfvervaka hvarandras handlingar, som framkallade önskan, att rikets publicister måtte kunna, så mangrannt som möjligt, samlas till ett möte, för att göra hvarandras bekantskap och rådpläga om de ärenden som tillhörde deras verksamhet. Så uppstod Sverges första publicistmöte, hvilket sammanträdde till öfverläggningar i hufvudstaden den 2 i denna månad, och hvartill ett 50-tal af dessa ofta förkättrade tidningsskrifvare infunnit sig. Vi torde ej misstaga oss, då vi förmoda, att rätt många vedersakare till det fria ordet motsågo med en viss skadeglädje, att detta möte skulle blifva ett motstycke i smått till det olyckliga Genövermötet, eller att det skulle råka i tvist och upplösning. Ty hvad kunde man bättre vänta af ,,ett sådant sällskap? Dessa förhoppningar gingo dock ej i uppfyllelse. Oaktadt man hade blott en enda dag till att öfverlägga om de många frågorna, blef programmet i det närmaste genomgånget, och resolutioner fattades, med hvilka allmänheten haft alla skäl att vara belåten, då de tydligt ådagalagde att de församlade publicisternas långt öfvervägande majoritet var angelägen att ställa alla de moraliska garantier för ett hederligt handlingssätt, som kunde på pressen sjelf bero. Dessa resolutioner äro kända. Man utdömde, nästan enhälligt, ansvarighetssystemet, ehuru man ej kunde förbise de vådor, som ligga deri, att redaktören af en tidning måste bära fulla ansvaret för allt hvad i hans tidning ingår, äfven då han derom varit okunnig, såsom beträffande annonser, m. m., och detta under det tryckfrihetslagen innehåller en god del ganska drakoniska bestämmelser. Så talar denna lag om ,förgripliga omdömen och yttranden om samtida nationer eller stater, med hvilka riket är i fredligt förhållande, om deras varande öfverhet, regering och regeringssätt, höga embetsmän ock sändebud, inre och yttre förhållanden m. m.; så talar den om ,, förnekelse af den rena evangeliska läran-, o. s. v., allt med stränga straffbestämmelser. Det är lätt att inse hvilken fara, som ligger i dessa! elastiska uttryck, derest en reaktionär anda skulle göra sig gällande i fråga om lagarnes tillämpning. N Så kunde också en af deltagarne i mötet öppet uttala, att han, om han nödgats vara juryman i egen sak, skulle hafva mer än en gång dömt sig sjelf till fästning. Ty hvad hafva vi ej sagt om kejsar Napoleon, om Rysslands ,regeringssätt, om grefve v. Bismarck, m. m.? När det stränga straffet drabbat en ,,ansvaring, har man tagit det lugnt; men hvad skulle man hafva sagt, om det drabbat någon af oss sjelfva? — Det var således en berättigad försigtighet, när man, vid utdömandet af detta i grund omoraliska system, hvarigenom gerningsmannen fräckt hvälfver straffet från sig på en oskyldig bulvan, likväl införde orden: vunder närvarande förhållanden, d. v. s. så länge icke förföljelser mot pressen existera. Ty vid sådant förhållande förblifver ansvaringsväsendet en feghet, en brottslig utväg att undandraga sig ansvaret för handlingar, som böra bestraffas, för att dermed kunna, i frihetens heliga namn, strafflöst kränka andras frihet och rätt. Mötet uppställde enhälligt grundsatsen af tidningarnes ovilkorliga skyldighet att, ärligt och öppet, beriktiga begångna misstag, och genom detta uttalande har hvar och en iklädt sig en förpligtelse, hvars uppfyllelse han gifvit hela den öfriga pressen rättighet att öfvervaka. Det är antagligt, att de särskilta tiduingsredaktio-. nerna skola mera än tillförene begagna sig af denna rätt, och häri skall då ligga ett vigtigt resultat, vunnet af detta möte. Pressen skall känna sig, på det moraliska området, mera solidarisk än förr, och den skall, i detta medvetande, använda all sin kraft, att stäfja ofog, hvilka, inför den harmsna allmänheten, drabba ej blott den brottsliga tidningen, utan hela pressen. Skonsamhet i detta fall blifver ett likaså stort fel, som då andra kårer, t. ex. preter, militärer, m. fl., se igenom fingrarne I ned sina yrkesbröders tel, för att slutlizen samfält drabbas af den dom, some aller öfver den skyldige, med hvilken nan, genom en missförstådd känsla afse amratskap, gjort sig i viss mån medrottslig. En sann kår-anda kräfver eniget och gemensamhet i allt godt, men tränghet mot det dåliga, som vill insmyga se ig bland oss. Äfven mötets resolutioner 1örande efterryck och lotteriannonser röra allmänheen i mer eller mindre mån. — Mera nskild för publicisterna var frågan om y ildandet af en understödskassa för förenta och obemedlade arbetare inom presen, ehuru denna sak har, såsom mån käner, blifvit i England varmt omfattad af iväl den stora allmänheten, som landets Adt frameoetånnda män se