Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 11 augusti 1868, sida 2

att ni ej illa upptager hvad jag föreslog i störst välmening. Men ni har rätt — det blefve föl besvärligt för er att gå den långa vägen. Lyck. ligtvis giss det ett annat sätt för mig att vara ei till tjenst. Jag observerade en tom täckvagn hä i närheten. Om den, som jag förmodar, ej är hyrd af någon, kan ni begagna er af den. Jag skyndar, om ni så önskar, att tillsäga kusken. Alma hade intet skäl i verlden att afslå detta förslag, som skulle, tyckte hon, på det enklaste sätt befria henne ur den lilla förlägenhet, hvari hon råkat. Hon sade till grefven, att hon skulle bli honom tacksam, om han skaffade henne täckvagnen. Grefven gick, tog af vid nästa gathörn och kom snart tillbaka med vagnen. Alma tackade honom, tog upp sin börs och gaf madam Andersson en sedel samt steg upp i åkdonet efter att ha, uppgifvit sin adress för kusken, som dervid förde handen till hatten, i det han illparigt leende såg åt motsatt håll. Vagnen rullade af fort — mycket fort. Alma satt lugnt i det ena vagnshörnet och tänkte på Ebba, som var så långt borta från henne, på sin ställning i tantens hus, på Hugos plågsamma uppmärksamhet och på de obehag och faror, i allmänhet taget, för hvilka hennes egenskap af milionär utsatte henne. Hon tänkte äfven på den stackars madam Andersson och sade sakta för sig sjelf: Man må vara fattig eller rik, låg eller hög, så är dock ingen olycka större och obotligare än ett äktenskap utan aktning och kärlek. Må jag förstå att taga mig väl i akt! Emellertid vaknade hon småningom ur sina grubblerier och såg ut. Hon tyckte, att hon nu borde vara vid slussen, men detta var icke förhållandet — hon kände alls icke igen den trakt af staden, hvartill hon kommit. Hon ämnade just tillsäga kusken, då vagnen höll stilla, och en