Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 11 augusti 1868, sida 2

herre steg upp på kuskbocken. Innan hon hanr sansa sig nog, för att besluta, hvad hon skulle göra i detta oförutsedda fall, var vagnen åter : full fart. Hon reste sig och klappade häftigt på fönstret, men fåfängt. Kusken hörde henne ej eller ville har ej höra henne. Hvad betydde detta? Hon såg närmare på den herre, som intagit den lediga platsen bredvid kusken, och till sin stora förskräckelse — en förskräckelse, som hon förgäfves förebrådde sig och kallade barnslig — igenkände hon i honom Lindenstråle. Hon reste sig upp i vagnen och ropade och knackade på fönstret, men de begge männen på kuskbocken tycktes vara döfva — de vände sig icke om, och farten ökades i stället för att minskas. Alma sträckte hufvudet ut öfver vagnsdörren och ropa le gång på gång: ,,stanna! men icke ens detta inverkade på den oefterrättlige kusken, och Lindenstråle bibehöll sin ogenerade ställning, utan att genem ett ord eller en åtbörd lugna den upprörda flickan. Slutligen satte hon sig halft utmattad och trött af de fruktlösa försöken, som endast kommit några på gatan lekande barn att bliga på henne under dum undran. Hon sat: en stund stilla och såg stelt framför sig, som hade hvad som händt utöfvat ett förlamande inflytande på hennes tankeoch handlingskraft. Derester bröt hon plötsligt ut i en konvulsivisk gråt, och tårarne lättade det beklämda hjertat något. Emellertid hade vagnen lemnat staden ett godt stycke bakom sig, och farten var alltjemt synnerligen snabb. Omsider såg Lindenstråle uppmärksamt omkring sig och befallte derefter kusken att hålla. Denne lydde, och kongl. sektera steg ned och närmade sig vagnslörren samt öppnade den. Det var, som om harmen qväft orden på Almas läppar, men omsider betvang hon sig och sade: