Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 10 augusti 1868, sida 2

11( 11490 1A VIA 1 4K 774— VV smör, 11—2,000 ctr ost och 48—3, 800 ctr kött, hvaremot Finland bedref en ganska stor export af ladugårdsprodukter. Sjelfva folklynnets olikhet ingick väl till någon del som en orsak härför, enär finnen var sparsammare och mera försakande, hvarförutom hans mejeriväsende var bättre ordnadt, men det måste äfven förefinnas grunder för detta missförhållande, hvilka talaren ansåg vid mötet böra påpekas. Han förordade på det varmaste bymejerier, emedan man genom dem lärde sig sätta värde på mjölken, helst man förut i Norrland hade ansett ladugårdsskötseln som ,ett nödvändigt ondt. Ett sådant bymejeri hade blifvit anlagdt vid Storviks station nära Gefle och hade redan visat de mest gynnsamma resultat. Till detta mejeri hade anslagits ett räntefritt lån om 3,000 rdr att återbetalas inom 5 år och hade såsom vilkor för lånets bekommande uppställts, att 2 å 300 kannor mjölk dagligen skulle mottagas till ett pris icke understigande 18 öre pr kanna. Företaget hade burit sig väl, den kringliggande traktens allmoge hade skyndat att der afsätta sin mjölk och hade derigenom skaffat sig en ganska ansenlig inkomstkälla. Dock ansågs, att mejerierna endast borde anläggas på ställen, der ordnadt jordbruk redan förefunnes. Löjtnant Cederborgh påpekade med anledning af förenämnde uppgitter om importen och exporten af ladugårdsprodukter, att exporten deraf på sednare tider i högst betydlig mån ökats. Ansåg. att bymejerier vore det enda medlet att höja Norrlands åkerbruk. Ladugårdens vanskötsel var en af de förnämsta orsakerna till den sednaste nöden i Norrland. Dock ansåg talaren 3,000 rdr vara en för högt tilltagen summa, då det var fråga om anslag till bymejeriers anläggande. I Vesterbotten voro redan 4 dylika anstalter inrättade; hela anslagssumman till hvar och en af dem utgjorde ej mer än 200 rdr. Man hade sedan börjat att bättre sköta ladugårdarne och bönderna voro nu sjelfva intressenter i mejeriet. Priset på mjölken hade dock ej varit högre än 9 öre pr kanna, då säljaren likväl erhållit tillbaka en kanna vassle, uppskattad till ett värde at 4 öre. Hr Hazelius, föreståndare för Haddorps landtbruksskola i Östergötland, hade sjelf i 3 år skött ett mejeri i provinsen och vitsordade i likhet med de förra talarne det gynnsamma inflytande anläggandet af en dylik anstalt bar på den kringboende allmogens ladugårdshandtering. Sedan hr Södermark yttrat sig till försvar för hushållningssällskapets åtgöranden, afslöts diskussionen, för att fortsättas på Lördags f. m. Sdcktionen för skogshushållning. Öfverläggningen om den vid Onsdagens sammantrade behandlade frågan fortsattes af hr Södermurk, som ansåg faran för skogsförödelse, åtminstone inom Gefleborgs län, icke vara så stor, som åtskilliga föregående talare trott. Endast den mogna skogen nedhögges der, och allmogen hade redan börjat blifva aktsammare om sin skog. Jägeribetjeningen hade i länet verkat mycket godt derigenom att allmogen af dem lärt sig en rationel skogsskötsel, hvarför den äfven mycket af privu a personer anlitades. Ådvokatfiskal Rydqvist ansåg staten ega ovilkorlig rättighet att ingripa i den enskildes rätt, då han genom sina åtgöranden tillfogar landet skada. Staten kan väl ej borttaga eganderätten, men väl dispositionsrätten. I andra länder är så ofta fallet. I England till exempel, detta de fria institu-ionernas land, hade tobaksodlingen under en tid af 200 år varit alldeles förbjuden. Skogslagstiftningen ingriper på eganderättens område i alla länder utom Sverge. Ar det tid för staten att nu trida emellan? IIärpå måste talaren bestämdt svara ja. Från alla håll ingå klagomål öfver den pågående skogssköflingen, som saken nu officielt benämnes. Då nu konungens befallningshafvande, hushållningssällskaperna och landstingen samtidigt alla klaga, måste det vara mer än ett tomt skri. I Vesterbotten t. ex., der man egnat frågan mycken uppmärksamhet, anses skogarna inom en mansålder vara helt och hållet sköflade. Genom pitpropsbuggningen, som bedrifs parkvis, sköflades och förstordes ungskogen helt och hållet och hindrades återvanten. Experten häraf hade år 1867 uppgatt till Af dessa skäl måste staten soka 1örhindra skogarnas totala tillintetgörelse. Rektor Henschen återupprepade sina vid föregående sammanträdet iramlagda skäl för en stränkogslagstiftning och inlemnade till mötets e trenne förslag: are måste tillförbindas att åter å den mark, der han afverkar, såvida det ej sker för att odla. Allt svedjande af ungskog förbjudes. Staten bör söka att genom expropriation eller byte komma i besittning af ödemarker och ljunghedar samt sedan derpå utplantera skog. Hr G. Ekman ansåg frågan svårlöst och uttalade sig för den enskildes rätt att sjelf få styra med sin egendom. Jagmästaren Sandblad, hr Bolinder och frih. A. C. Raab ansågo det vara statens både ovilkorliga rätt och pligt att så ingripa i skogens skötande, att åtminstone dess återväxt försäkrades. Diskussionen förklarades nu afslutad och beslöt sektionen uttala följande mening: Att en ändamålsenligare skogsskötsel ej kan komma till stånd, utan att staten ingriper genom en skärpt skogslagstiftning., hvarjemte mötet äfven såsom sin åsigt upptog 3:dje punkten af hr Henschens förslag. Härefter öfvergicks till Hva plantera sko — — A Sektionen för binäringar. Uppå hemställan af landshöfdingen grefve Sparre föredrogs genast, såsom den vigtigaste, den sista af de för behandlingen at denna sektion uppställda åtta frågor; varande samma fråga af följande lydelse: Huru skola husbållnings-sällskapen på verksammaste sätt kunna uppmuutra och befordra den inhemska husfliten? Ö:verläggningen härom, som upptog hela den för sektionen anslagna timma, öppnades af kaptenen Andersson, hvilkens föredrag hufvudsakligen innehöll ett ogillande af den princip, hvarpå folkundervisningen numera hvilade, såsom bibringande barnen alltför mycken boklig bildning, med åsidosättande af den, enligt talarens åsigt, för folket långt vigtigare undervisningen i husslöjderna. Talaren trodde för öfrigt att husfliten bäst uppmuntrades om hushållningssällskaperna anskaffade medel till utdelande af premier för skolorna, bestående af böcker, verktyg och redskap. Grefve Sparre yttrade sig länge och med stort bifall i ämnet. Han framhöll industriens stora inflytande på samhällets utveckling, och särskildt på jordbruket, samt att den utgjorde det förnämsta medlet att närma de olika klasserna hvarandra; han klandrade vår lyx med och förkärlek för det utländska, isynnerhet beträffande klädsel och föda, och ansåg detta onda bäst kunna botas genom verksamt biträde af qvinnan, hvarom han uppmanade församlingen att anhålla, sjelf lemnande föredöme härutinnan, i det han förklarade sig vilja anhålla om de kongl. fruntimrens beskydd och på stället uppmanade åtskilliga närvarande ledamöter att öfvertala sina familjers damer att öfvergifva denna förkärlek för det fremmande och i stället uppmuntra den svenska industrien. Såsom ett exempel på denna förkärlek nämnde talaren bland annat hurusom man ofta får se fruntimmer, hvilka begagna 3:dje klassens vagn på jernvägen, klädda i siden, under det att vår förnämsta sidenfabrik nära nog måste nedläggas. För att komma från ord till handling föreslog talaren bildandet af en förening för inhemsk industri i Stockholm, med filialafdelningar i orterna, samt anskaffandet af expositionslokaler för afsättning af industrioch slöjdalster. Denna förening skulle bildas af deleverade från hushanSH —— —