Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 7 augusti 1868, sida 2

qvinnan, till hvilken hon ämnade sig. Hon ste; ur, gick in i huset och uppför tvenne trappoi samt fann snart rätt på dörren till madam Anderssons lilla rum. Var snäll, Olsson, sade Alma till betjenten, .och vänta här vid trappuppgången, så att jag kan ropa på Olsson, om jag vill ha uträttadt något. Jag kommer nog inte att dröja synnerligen länge. Olsson, en lång mager karl med håret stötande litet i rödt, bugade sig på betjentfason och stannade på anvisade platsen. Alma gick in och satte sig vid ett med linnesöm i det närmaste betäckt bord, att tala vid madam Andersson, som för ögonblicket var ute i det lilla köket, som hon begagnade jemte flera andra. Värdinnan inkom snart, och hennes bleka tärda ansigte uttryckte en liflig glädje, då hon fick se den främmande damen. Madam Andersson hade genomgätt en bitter kurs i lifvets skola, i likhet med många andra af arbetsklassens qvinnor i vårt land. Hon hade sett mycket bra ut i sina yngre år och hade blifvit föremål för smickrande uppmärksamhet från mer än ett håll. Dels af tycke och dels för att få vsitt eget!, hade hon gift sig med en gesäll, som på den tiden såg hygglig ut, men som sedan slagit sig på att dricka långt mer, än han och hans kassa tålte. Nu hade det elände, som länge rådt i detta hem, stigit till sin höjd, hustrun misshandlades på det mest upprörande sätt af sin man, och barnen saknade det nödvändigaste. I sin nöd hade hon en gång vändt sig till den för sin välgörenhet bekanta fru C, som jemte Alma och Ebba besökt henne och på egna och de begge unga damernas vägnar skänkt henne ett icke så obetydligt understöd. Olyckligtvis hade mannen kort derefter funnit penningarne i hennes gömmor