Men det oaktadt kände Alma sig alltid till en viss grad främmande för henne. Det berodde icke så mycket på olikheten emellan de begge damernas karakter och verldsåskådning som sastmer derpå, att Alma ständigt kände, att grefvinnans diktan och traktan gick ut på att åvägabringa en närmare förbindelse mellan henne och Hugo. Föreställningen om en dylik hade nemligen småningom blifvit så förhatlig för Alma, att den ingifvit henne en verklig fasa för hvarje beröring med den vackre men trolöse slägtingen, blandad med en viss obestämd farhåga för, att omständigheterna en gång skulle blifva henne öfvermäktiga — för att hon skulle omsider af trötthet vid motstånd eller något annat skäl förmås att underkasta sig tantens vilja. Denna farhåga var i sjelfva verket ett tecken till att Alma sjelf kände, att hon saknade den kraft, genom hvilken menniskan, i trots af alla fientliga intriger och ränker, skapar sitt eget öde. Kunde jag blott, tänkte Alma, , komma från tant Eleonore och finna ett hem hos en familj, der jag ej förföljdes af äktenskapsspekulationer, af sentimentala fraser och bannalt smicker — hur lycklig vore jag inte då! Men hvar skulle jag kunna finna denna familj? och skulle ej tant betrakta min flyttning såsom en blodig förolämpning? Jag skall dock tala med fra CF derom, tillstyrker hon mig det, så ber jag presidenten rangera saken för mig på bästa och mest grannlaga sätt. Hvilken lättnad avt slippa ifrån den falske Hugo och hans artificiella ömhet! Huru ljuft att ej mer nödgas i sin närhet tolerera en så usel, en så samvetslös menniska, ssom talat om kärlek med mig och med en annan qvinna på samma förmiddag, som lofvat henne sin tro innan jag hunnit svara på hans förslag! Under djupa funderingar rörande den förändring i sina förhållanden, som hon önskade, hade Alma anländt till det vid en föga besökt gata belägna hus, hvarest hon ville uppsöka den fattiga