Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 7 augusti 1868, sida 2

rande sig hvad andras och egen erfarenhet lärt henne rörande bevekelsegrunderna för frierier.Hon sade omsider halft tvekande: Måhända vore det bäst, att madam Andersson finge skiljsmessa från honom för ett år — jag hör, att det går lätt nog nu för tiden. ,Ja, för ett är kan man bli skiljd, då det är bevisadt att agg och bitterhet råder emellan man och hustru, men dels är det svårt nog att få det bevisadt, för man skall passa på och skaffa vittnen — och sen så är det rysligt nog att drifva det derhän — att dra den inför rätta, som man lofvat sin tro i lust och nöd, och som är far till ens barn. . Mot detta kunde Alma icke säga något. Hon sade derföre blott: Jag skulle gerna vilja hjelpa madam Andersson på bästa sätt, men då madam ej får behålla penningarne, har jag lust att låta min betjent hemta litet matvaror och specerier, medan jag är här. Hon gick ut och ropade högt: ,Olsson, var snäll och kom hit upp! Men ingen Olsson kom. Den unga flickan gick då nedför trappan, men betjenten syntes ej. Hon trodde, att han gått till kusken, som skulle vålla utanför — men då hon kom ut på gatan, ågs ingen vagn.f : Obehagligt öfverraskad såg hon sig omkring. Ion gick först uppåt och sedan tillbaka nedåt satan, men ingen skymt af grefvinnan Odelcrantz leganta ekipage upptäcktes, och icke heller synes Olssons långa gestalt. Alma visste ej hvad on skulle tänka. (Forts)