Sjelsviskhetens osser.) Svenskt original af Spectator. FÖRRA DELEN. , Tant lilla — gör mig inte ledsen, sade hon i en på samma gång bestämd och bevekande ton. ,Det är alldeles absurdt att tänka sig någon fara eller något obehag — jag har varit förr hos den stackars qvinnan, jag vill besöka, och der är lugnt och stilla i det huset som i detta. Jag tycker, att de äro gammalmodiga och ledsamma dessa ideer om att en person vid mina år inte skulle kunna resa ut utan bevakning af tre personer, och jag får säga, att jag kommer att vantrifvas, om dessa ider skola tillämpas här. Grefvinnan harmades inom sig öfver dessa. Almas ord, men hon aktade sig väl för att visa detta, helst som hon märkt, att den unga flickan talade med ovanlig kraft och besvimdhet. Då hon dessutom ej ansåg, att någonting af betydenhet kunde inträffa, gaf hon sitt samtycke på ett sätt, som vittnade fördelaktigt om hennes takt och sjelfbeherrskning. Alma reste, sedan de begge främmande damerna aflägsnat sig. När Alma satt sig i vagnen, sysselsatte hon ig i tankarne med sin ställning och de obehag, som voro förknippade med hennes vistande hos srefvinnan. Hon kunde inte klaga öfver denna, som verkligen var ett fruntimmer fullt af klokhet ch riktig uppfattning af det passande. Hon såade Alma aldrig, hon bemötte henne vänligt och ökte på allt sätt att uppfylla hennes små önskingar och bereda henne trefnad; hon sträfvade ippriktigt efter, att den unga flickan måtte finna ig väl hos henne och fatta tillgifvenhet för henne.