andra del angick, ansäg han som önskligt, att en direkt ångbåtsförbindelse mellan Skåne och England kunde åvägabringas och en särskild konduktör för transposten anställas, hvarigenom man vore i tilltälle att ej behöfva anlita några dyra mellanhänder uti Danmark och Tyskland, ett behof så mycket större och rättvisare, som Skånes export utgjorde mer än hela det öfriga Sverges tillhopa. Baron Raab trodde det vara bättre, att extra tåg anordnades på bestämda tider från södra delen af landet till Göteborg, hvarifrån kreaturen sedan skulle utföras till England. Professor Arrhenius ansåg för en lycka, attstaten ingenting hade att skaffa med exporten. Vestra Sverges hushållningssällskaper hade ingått i aftal med ångaren , Mary om transporten till England och aflönade ätven den dervid anställda konduktören. Så kunde äfven Skånes exportörer föranstalta Dessutom hade denna provins den fördel, att en stor del uppköpare från utlandet infunno sig på dess kreatursmarknader och gjorde sina inköp, hvarigenom vinsten, om ej fullt så stor, dock ej blef underkastad någon risk. Intendenten JublinDannfelt yttrade, att Skånes förbindelse med utlandet var förenad med stora svårigheter. Malmö hamn var för grund och dessutom besvärligheterna af en resa på Kattegat så stora, att kostnaderna härför uppgingo till nästan samma belopp, som emellan Göteborg och England. Direkta bantåg från Skåne till Göteborg vore säkert bäst, ty djuren ledo mindre genom färd på jernvägen än genom sjötransport. Sedan hrr Hylten-Cavallius och Kylberg m. fl. yttrat sig, beslöt mötet att uttala den åsigt, det kreatursexporten borde underlättas antingen genom direkta ångbåtslägenheter eller särskilda jernvägståg. Några vidare allmänna frågor hunno ej behandJas, då kl. redan var öfver 10. Sektionens sammanträden, 1:0) Sektionen för åkerbruk, I frågan N:o 9: Då täckdikning i åtskilliga delar af vårt land ännu är ganska litet använd, och detta förhållande torde böra i första rummet tillskrifvas den stora allmänhetens misstroende mot det lönande i nämnda dyrbara arbete på annan än vattensjuk jord, så frågas om täckdikningen, der den rätt utförts på icke vattensjuk jord, visat sig lönande, samt i sådant fall bvilka väsendtliga fördelar den medfört? uppläste statsagronomen löjtnant Åkerman ett längre anförande, uti hvilket han af många skäl tillstyrkte täckdikningens användande, med hvilken åsigt sektionen äfven förklarade sig instämma. I derpå följande fråga: ,Hvilka i handeln förekommande artificiella gödningsämnen kunna med afseende på billighet i priset och verkan på olika jordmåner och säden anses förmånligast 7 yttrade sig endast prof. Möller. Han genomgick de olika s. k. artificiella eller som han heller ville kalla dem merkantila gödningsämnena, ansåg, att hvad Sverges jord förnämligast behöfver var qväfve, fosforsyra och kalk, deremot var den rik på alkali, hvarför den behöfde föga kalisalter, utom hvad sand eller mossjord angick. Benmjöl eller bensurrogat var, enligt talarens åsigt, det gödningsämne, som bäst passade för säden, såsom innehållande mera fosforsyra än qväfve; för rotfrukter deremot var guano lämpligare att använda. Hr Muller bann ej att afsluta sitt föredrag, men skulle Lätta det, då sektionen har sitt nästa sammanträde. 2:0) Sektionen för husdjursskötsel och mejerihandtering hehandlade först frågan N:o 18: Då erfarenheten gifvit vid handen, att kreatur af inbemsk race uti mjölkrikhet tåla jemförelse med de flesta hit från utlandet införda, hvaremot dessa sednare i allmänhet ega företräde såsom gödkreatur, frågas, om genom korsning emellan dessa olika racer en förening af nämnda egenskaper kan vinnas utan intrång på mjölkafkastningen, och hvilka af utlandets racer, som lämpa sig för detta ändamål bäst inom olika delar af vårt land? Hr A. Nathorst, som ensam uttalade sig i denna fråga, förklarade det vara ganska svårt att yttra sig i ämnet med någon bestämdhet. Han hade från flera egendomar, der boskapsskötsel drifves i större skala, begärt upplysningar härom, men svaren, som han erhållit, voro ganska motstridande. Önskade, att någon bestämd uppgift kunde erhållas om den s. k. sveuska landtracens mjölkatkastning innan man kunde bestämma sig för, huruvida utländska racer voro att föredraga. Frågan N:o 21: ,.Hvilka förfaringssätt vid sodrets beredande hafva visat sig vara de under olika förbållanden tjenligaste? föranledde en längre diskussion. IIr Kylberg, föreståndare för landtbruksskolan på Ryssbylund, ansåg hö för det naturligaste och bästa foderämnet, men då brist härpå vore för handen och rotfrukter användas, hade han kommit till den erfarenhet, att det bästa sätt att tillgodogöra sig dessa, vore att sönderskära dem i stycken och förvandla dem till surfoder. Prof. Nathorst deremot föredrog att upplägga rotfrukterna uti stackar och sedan vid behof uttaga en viss qvantitet och genom rifning bereda dem till foder. En sådan stack kunde stå sig då mot inpå våren, så hade åtminstone varit sörhållandet på Alnarp. I motsats till br Kylberg förordade han s. k. jäsfoder. Sjelf hade han nästan utan hö på rotfrukter och rapskakor under hela vintern framfödt flera kreatur. Herrar Wulff och Georgii, föreståndare för landtbruksskolan vid Wäderbrunn, förenade sig med hr Nathorst. Såsom nödfoder föreslogs derefter af hr Kylberg granris, hr Hyltön-Cavallius björklöf och hr Björksten renmossa. Då detta var sektionens enda sammankomst kommo åtskilliga ganska vigtiga frågor ej under behandling, utan tå uppskjutas till ett kommande landtbruksmöte. 3:0. Sektionen för skogshushållning. I den första frågan: .Då en ändamålsenlig skogsskötsel är för näringarne i allmänhet och landtbruket isynnerhet nödvändig, huru kan en dylik skogshushållning inom vårt land allmännare åvägabringas samt för framtiden betryggas? Kan detta ästadkommas endast på öfvertygelsens väg, utan att lagstiftningen bestämmer något om den enskilda skogshushållningen 2. . uppläste hr Björk från Jönköpings län ett längro skriftligt anförande, hvaruti han påpekade svårigheten tör allmogen, som enligt fars och farfars sed fortfarande afverkade sin skog, att rätt kunna förstå, hvad som menas med en ordnad skogsskötsel. Han ville, att staten i alla landskap skulle anställa skogsingeniörer, som borde resa omkring och undervisa uti rätta sättet för skogens afverkande och vård. Mom Se — —— —