Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 6 augusti 1868, sida 1

att ha mätt den unge djerfve mannen med en stolt och kall blick, sade till Alma: Jag saknade dig, mitt söta barn! — jag fruktade, att du inte mådde rätt väl. Låt oss gå in. Alma följde tanten med en känsla af lättnad och slöt sig nära till Ebba. Hugo uppvaktade henne med ny ifver. Lindenstråle satt i en vrå och betraktade henne en stund — steg sedan upp och aflägsnade sig. En timma sednare befunno Alma, Ebba och Hugo jemte några andra unga herrar och flickor sig i det kabinett, der uppträdet mellan. Lindenstråle och Alma egt rum. Då dansen spelades upp, aflägsnade de andra sig utom Alma, som envist nekat att deltaga deri, och baron Hagen. Ni är er inte lik, ni tycks ledsen och upprörd, sade baronen. Tycker ni det? sade Alma tankspridd. Ja, jag begriper mycket väl, hur det står till. Ni är omgifven af adoratörer — fanatiska tillbedjare, som inte lemna er någon ro. Allt det der är så naturligt. De äro idel älskvärdhet så länge de ännu kunna hoppas, men när de ej kunna det mera, bli de förbittrade — om de ej precis säga det, så bli de det ändå. Och ni bör vara glad, om de snart glömma bort er, ty försmådda friare kunna bli farliga fiender, helst när det är en betydlig förmögenhet, som stegrat deras känslors glöd. Alma hade lyssnat till honom med ett halft vemodigt leende, då han fortfor: v längden blir en ung arstagerskas ställning besvärlig; ingen ro får den stackarn för de mer eller mindre slöa kärlekspilar, till hvilkas skotttafla man utsett henne. Stackars fröken Edelbjelm, ni hade förtjent ett bättre öde, och det gör mig riktigt ondt om er, att ni är så rik, att er förmögenhet måste locka många äreeller Mut