Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 6 augusti 1868, sida 1

Jag är inte den, som leker med några känslor — bedöm mig rättvist, och ni skall erkänna det. Ack, ni är en engel — ädel och upphöjd öfver alla qvinliga svagheter, och det är just detta, som stegrar min förtviflan till dess höjd. Förlåt hvad jag talade i min yrsel! — ack säg mig — säg ännu en gång, talar i ert hjerta allsintet för mig? För er ville jag göra allt, lida allt — och ni sitter så lugn och kall och tillintetgör alla mina törhoppningar, som rörde de den obetydligaste sak i verlden. Hvad vill ni, att jag skall säga? hvarför förebrår ni mig ett svar, som mitt hjerta föreskrifver? Ni skulle ej sjelf vilja blifva en persons make, endast derför att denna person önskade det — hur kan ni då begära detta af mig? Hur lungt ni talar! — är ni då skapad af is? Vet ni inte, hvad passion är? — ni, som man skildrat såsom svärmisk och romanesk, och som dock sitter der och reflekterar helt lugnt öfver era rättigheter att förskjuta mig, vridande dolken omkring i min själ med hvarje ord? Passion? Jag är en fri mensklig varelse — fri att bestämma öfver mitt eget öde, och om än så är, att ni älskar mig med passion, inser jag ej, hvarför detta skulle tvinga mig att uppgifva min frihet, för att tillfredsställa edra önskningar. Ni sade, att min tant ville förmå mig mot min vilja att gifta mig med Hugo. Men är det inte nu ni, som vill förmå mig mot min vilja att skänka er min hand — er, som jag inte älskar och säkert aldrig skall älska.s Lindenstråle närmade sig hättigt Alma, och hon bäfvade tillbaka för den nästan vilda beslutsamhet, som uttalade sig i hans blick. Hans hand rep hennes, han lutade sig öfver henne, då plötsfat grefvinnan Odelcrantz inträdde i rummet. Lindenstråle drog sig tveksamt tillbaka, och Alma steg upp och närmade sig sin tant, hvilken, efter