Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 5 augusti 1868, sida 2

dA —— — —— ej gick an att mankera, än var det ett skådespel eller en opera, som man för Almas skull ej ville försumma, och än mådde grefvinnan illa, och den älskliga, ömma Alma ville naturiigtvis inte lemna sin sjuka tant, utan stannade hemma för att vårda henne. Kort sagdt — det blef allt svårare för Lindenstråle att närma sig den, som han bestämt till sin räddarinna ur de talrika björnarnes klor. Men just af dessa förhållanden begagnade persona questionis sig med stor skicklighet. Snart blef den bevakning, hvarunder Alma lefde, ett föremål för allmän uppmärksamhet och lifliga samtal, tack vare den villighet, hvarmed man vanligen lyssnar till hvarje tolkning af förhållanden, som ega en någorlunda romantisk anstrykning. Lindenstråle förstod att gerom slugt använda vänner, som mer eller mindre medvetet tjenade honom såsom verktyg, utsprida, att Alma älskade honom, men att gretvinnan, som bestämt henne för Hugo, höll henne i ett slags fångenskap, hindrande henne från att komma i någon slags beröring med föremålet för hennes låga, i den tanka, att hennes motstånd slutligen skulle vika och hon samtycka att antaga Hugos anbud. Visserligen kunde Almas förmyndare ställa om, att den unga förtryckta arftagerskan komme i en annan familj, der hon ej skulle sucka under ett för henne olidligt tvång, men den grannlaga ställning, hvari han befann sig, såsom varande Lindenstråles morbror, gjorde, att han ej utan yttersta nödtvång ville blanda sig i affären. Lindenstråle med sin lifliga och qvicka konversation samt sin väl beräknade uppmärksamhet mot alla dem, som i ett eller annat hänseende kunde kallas inflytelserika, egde vida starkare sympatier än grefviman Odelerantz och hennes son inom societeten. Då nu den romantiska historien om Almas och Lindenstråles kärlek för hvarandra, och grefvinnans och Hugos egennyttiga stämplingar emot de älskandes lycka och planen