Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 4 augusti 1868, sida 2

stunds förlopp upptogs samtalets tråd af friherrinnans kusin, kapten Silfvererantz — en herre, som vi redan känna, och som för några år tillbaka ,,flammat för henne och funnit sin låga besvarad, så pass Euphrosynes flegmatiska natur det medgaf, men som måst draga sig ur spelet, emedan hennes far tvungit henne att gifta sig med den rike baron L. Kaptenen visade sin vackra kusin icke så liten artighet, der han satt i soffan helt beqvämt. Han gjorde sig till och med den mödan att söka roa henne med litet stadssqvaller, som han händelsevis erinrade sig. Det såg verkligen ut, som om han ville vara älskvärd. , Gammal kärlek rostar inte, tänkte fröken Spårsköld, i det hon spetsade öronen. Har Arthur hört, att det skall vara eklateringskalas i nästa vecka för Alma Edelhjelm och Hugo Odelerantz? frågade den mångvetande damen. Inte precis — ja, det vill säga, jag anser det inte osannolikt, sade kaptenen likgiltigt. Man skulle varit stockblind, om man ej observerat, att både grefvinnan och Odelerantz gjort allt i verlden, för att drifva det derhän — och när nu den stackars flickan befinner sig så godt som i deras klor, så är det knappt troligt, att hon har sjelfständighetsanda nog att ge honom en korg. Hon får väl taga honom, antingen hon vill eller inte, för husfredens skull. Men hon är ju inte bunden vid den familjen? frågade friherrinnan. , Hon har väl lof att lytta — har hon inte det? Jo visst, svarade Silfvercrantz, ,,men tänk på hvilket tråk, hvilken uppståndelse en sådan -upture skulle åstadkomma! Jag vet den, som en sång lät förmå sig att säga ,ja mot sin vilja, och det, oaktadt hon sagt sig ha ett annat tycke. (Forts.)