Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 4 augusti 1868, sida 2

— det kommer helt säkert att bli en ytterst magnifik tillställning. Förlofvas med Hugo! upprepade friherrinnan, i det den lifliga rodnaden på de rundlagda kinderna märkbart försvagades. Förlofvas — ja, jag menar naturligtvis, att förlofningen skall eklateras. Förlofvade äro de väl redan, eller ock bli de det en af dagarne. Han har visat henne en uppmärksamhet, som ej kan betyda annat, och på grefvinnan låter det, som om saken vore så godt som afgjord. Hela verlden vet också, att unge grefven intet högre önskar. Men — men hos presidentens — stammade den stackars unga enkan. ,Ah, jag förstår — jag mins nu — han viste dig då litet uppmärksamhet, men dels hade då, som klokt folk nog märkt, en liten tvist — en liten kärlekstvist mellan honom och Alma egt rum, och han ville, såsom unga herrar bruka, återkomma i hennes grace genom att göra henne jalouse —och dels bade han, för att säga sanningen, den aftonen mot vanan fått sig litet förmycket till bästa. Kors att du inte märkte det! -— men du observerar då inte så serdeles mycket. Du har kanske inte heller märkt, att han aldrig förr i verlden, då ni råkades — aldrig då han var nykter, fjäsat för dig. Tant Marianne, jag tycker, det der går verkligen för långt, sade den unga frun stött. Åh, min söta Euphrosyne, tag det då inte så när dig, jag mente inte så illa. Den som är så vacker som du och så rik på köpet kan få så många friare som helst — och inte behöfver du sörja, för att Hugo Odelcrantz oåterkalleligen fästat sig vid en annan. Han är en person, som måste göra sin hustru olycklig genom sin fjärilsnatur, och väljer han en, så gör han det bestämdt för penningarnes skull. I denna ton talade tanten vidare. Efter en