Folkskolemötet i Orebro. (Från IIandelstidningens utgifvare.) Det var i Örebro som, för nära 20 år sedan, ifrare för en reform i den gamla representationen samlades till öfverläggningar, hvilka ledde till de förslag till en ny riksdagsordning, som erhållit namnet: Örebromötets förslag. Det var i denna stad, som några är sednare delegerade från rikets unga skarpskyttekårer möttes, uttalande bland andra meningar den, att fäderneslandet måste skyddas genom en folkbeväpning, grundad på allmän värnepligt. Afven vid åtskilliga andra vigtiga möten har Örebro stads namn blifvit fästadt. Det är i denna stad ett möte nu är samladt, som väl kallas , Sjette allmänna svenska folkskolemötet, men som, med kanske ännu mera skäl, kan kallas: det första skandinaviska folkskolemötet. Och deri ligger detta mötes icke minsta betydelse. Här möttes lärare för de tre folkens ungdom och utbytte med hvarandra meningar och tryckte hvarandras händer i uppriktig broderlighet. Och tungans språk var ej svårare att förstå än blickens och handslagets. Så fann man, att språkens olikhet ej är större, än att ett meningsutbyte kan lätteligen försiggå, och så fann man, att den nordiska folkstammens grenar icke skiljt sig längre från hvarandra, än att de i höjden sammansluta sig till en enda krona. Den korta redogörelse jag redan lemnat för den första dagen af mötet och den der förda diskussionen har visat, att det vigtiga ämnet: Folkskolans förhållande till staten och den större kommunen, blet föremål för lifliga debatter. Man har velat anse denna debatt något ofruktbar, yrkande derpå, att mötet bordt företrädesvis behandla de speciella ämnen, som höra till sjelfva undervisningen. För min del tror jag deremot, att den nu förda öfverläggningen var ganska nyttig, likasom den erbjöd flera momenter afintresse. Det skadade icke, att de bland våra lärare, som i statens öfvertagande af folkundervisningen se ett önskningsmål för vinnande af bättre lönevilkor, erhöllo varningar mot vådorna af äran att vara statens, i st. för kommunernas tjenare, och det var anmärkningsvärdt att dessa varningar utgingo företrädesvis från danskarne. Å andra sidan kunde det ej heller skada, att de ensidiga ifrarne emot statens alltför stora ingripande i denna folkets lifsfråga blefvo erinrade om det myckna, som likväl vunnits genom statens mellankomst, ända derhän, att det är just genom stutshandlingar, som stadierna i vår folkbildning bestämmas. Så var det med 1842 års folkskolestadga, som den nya perioden började för Sverges folkundervisning och dermed för hela landets bildningslif. Åfven för regeringen torde debatten haft en och annan helsosam erinran i de röster, som allvarligt ogillade hvarje inskränkning i kommunens sjelfbestämmelse beträffande skolväsendets detaljer. Ty det lärer väl vara så, att ecklesiastikdepartementet icke bör utgöra något riksekoräd, som till och med utgifver rent pedagogiska föreskrifter, om också många af de åtgärder af denna karakter, soia från