Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 31 juli 1868, sida 2

ensamma. Jag kom hem som hastigast, för att se om dem, som jag inte var långt borta och — — Men vi få söka att ställa det på annat sätt, afbröt fru CF, Jag vet, att fattighjelpen, som madam får, ej förslår långt. Nu vilja jag och dessa fröknar ge madam något visst i veckan till hjelp. Se här, att börja med, och här är litet till kläder åt barnen. Jag har gjort mig underrättad om madam och vet, att hon använder väl och förståndigt hvad hon får. Försök nu att hålla barnen i ordning, så skall jag för öfrigt skaffa madam spänad. Men kom ihåg, att gossen och de begge äldsta flickorna måste gå i skolan — den ligger inte långt härifrån, och madam låter bara anmäla dem der. Gud välsigne frun! — hur skall jag kunna tacka frun och fröknarna rätt för så mycket — — Behöfss inte, madam lilla! Hvad vi vilja är blott, att madam stannar hemma hos barnen, hyfsar upp dem på bästa sätt och lagar, att de få ära något. I nästa vecka kommer jag igen och ser, hur här då står till. Adiö! — adiö, mina barn. Och de trenne damerna gingo, efter att ha genom en uppoffring, som var obetydlig för dem, örsatt sex menskliga varelser i en jemförelsevis lycklig belägenhet. Hvad de fingo bevittna i det bem, de dernäst besökte, var af ännu mera hjertslitande beskaffenhet. På en träsoffa låg en karl med superiets vederstyggliga prägel på näsa och kinder och sof. En qvinna, som i sjelfva verket ej ännu nått trettiotalet, men som såg redan ålderstigen ut, skalade kalla potatis, hvilka med giriga blickar betraktades af tre små barn. Der har du, din snåljob! sade hon sticande ett potatisstycke i munnen på en gnällande vååring, hvars drägt bestod af en gammal rutig chal och ett par byxor, lämpliga för en dubbelt 3å gammal verldsborgare.