af drottningarne Hedvig Eleonora, Lovisa Ulrika och Sofia Magdalena, samt af flera kungliga personer. Fonderna hafva dock nu så nedgått, att understödstagarne ej erhålla mera än högst 6 rdr 25 öre och lägst 4 rdr 50 öre i månaden. Flera utaf de gamla fruntimmer, som här vistas (hela antalet uppgår till omkr. 90), ha sett bättre dagar och äro dels från hufvudstaden,dels från landsorten. Flera af dem ha att åtnjuta pensioner ur åtskilliga kassor, så att de väl skulle kunna dela med sig åt dem, som ej ha mera att lefva utaf än inrättningens understöd, men det lärer vara ett faktum att dessa sednare alltid neka att emottaga någon hjelp af de lyckligare lottade medsystrarne. Det märkes på allt i rummen, att dessa mot grafvens rand stapplande qvinnor sett bättre tider och att deras ungdom och medelålder förflutit i kretsar, vidt skiljda från en barmhertighetsanstalts murar. Rummen äro afdelade så, att gummorna kunna, om de så vilja, vara afskiljda från hvarandra. Vi gå in i ett af dessa rum och mötas af en anblick, som i allt tyder på minnen från längesedan flydda dagar. På ena väggen se vi ett porträtt med kända drag: det är tredje Gustat, sora blickar emot oss. Egarinnan till porträttet visar med stolthet derpå — hennes ,, barndom inföll i hans solskensdagar. Silhuetterna och de i guld och silfver infattade hårlockarne, hvilka utgöra rummets andra prydnader, äro tydligen kära minnen af anförvandter och vänner, hvilka för länge, länge sedan gått ur tiden. Bland rummets möbler finnes icke en enda, som ej tyckes vara minst femtio år gammal. Då man ger sig i samspråk med de gamla om deras ungdom höras namn nämnas, hvilka en gång varit kända och beundrade af hela landet. Vi stanna några ögonbiick framför en säng, inom hvars gardiner hvilar en hundraårig fru, som ännu har alla sina sinnesförmögenheter i behåll. Hon framräckte sin tärda hand, för att gifva de besökande en vänlig helsning. Den gamla kan både tydligt tala och svara på till henne framställda frågor. Men vi vilja ej längre störa henne, och vi säga farväl åt henne och de öfriga i rummet samt följas af deras tack för det vi tittat in till dem. Borgerskapets Enkhiets och Borgerskapets Gubblus äro båda institutioner, hvilka underhållas genom donationer och gåfvor. Deras inre ha hufvudsakligen så mycket slägttycke med redan beskrifna inrättningar, att jag ej finner skäl vara att uppehålla läsarne med vidlyftiga beskrisningar öfver desamma. Samma är förhällandet med militärförsörjningsanstalten på Söder, uti hvilken gamla militärer, som tjenat ut, tillbringa sina återstående dagar och sysselsättas med lämpligt arbete. Återstår i detta bref att omnämna Allmänna Skyddsföreningen. Denna verkar i samma ädla syfte som Tillsyningsföreningen i Göteborg, och inom dess område beredes tillfälle för Stockholms bättre lottade qvinnor att räcka en hjelpsam hand åt armodets barn, borttorka mången bekymrets tår, samt genom sin välgörenhet hindra mängen familj från att falla sattigvården till tunga, då sjukdom och arbetslöshet infinna sig och hindra eller förslappa sjelfförsörjningstörmågan. j Den offentliga fattigvården i Stockholm ; kostade staden år 1866 en summa af 1,583,112 rdr 52 öre, och då dertill kommer ; hvad den enskilta välgörenheten gjort, så visar detta uti siffror huru mycket kommunen uppoffrar för afhjelpande af den: nöd, som finnes uti Sverges hufvudstad. Förslag lärer vara å bane, att staden skall få ett gemensamt sattigväsen, ordnadt så, att å Söder skulle blifva en stor allmän arbetsinrättning, å Kungsholmen sjukhus och å Sabbatsberg asyl för orkesjösa och åldriga. M. i