Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 30 juli 1868, sida 1

för en provinsros. Menför 1 mig — ack för mig, fröken Edelhjelm, är det utan vidare intresse. Allt är så entonigt — ingenting är pikant, ingenting slår an. Förlåt, jag borde naturligtvis undantaga er. ,Jag pikant? frågade Alma med oförställd förvåning. ,Åhja verkligen, sade Silfvercrantz, i det han kastade ett af vår Herre eller af skräddaren anmärkningsvärdt väl formadt ben öfver ett dito, ,jag får erkänna, att jag åtminstone tillsvidare finner något olikt andra unga flickor, något je ne sais quoi hos er. Men jag nödgas bereda er på, att detta inte kan räcka länge — ack, ni vet inte hvad det vill säga att vara trött vid detta jägtande, som omger en, vid dessa tomma nöjen, vid detta evigt enahanda, fadda och ledsamma lif. Härvid lutade den värde kaptenen sig med graciös indolens mot stolryggen och blundade majestätiskt. Han hade ej missräknat sig; hans roll hade gjort ett visst intryck på hans interlokutrice. Jag kan inte neka, sade Alma, ,,att det förekommer mig, som om jag snart skulle komma att tycka som ni. ,Ah, jag visste det — vi måste harmoniera, svarade den blaserade kaptenen med ett uttryck, som skulle kunnat kallas triumferande, om det ej inneburit en alltför stor portion dåsighet. ,,Ni är mycket ung, fröken Edelhjelm, men jag märker, att er ande redan börjat trampa ut barnskorna. Tycker ni inte som jag, att det är ömkligt att se, hur gladt det här goda folket ser ut, liksom ej det nöje, det hängifver sig åt, vore taddt, eländigt och osmakligt? Under det att kaptenen yttrade dessa ord, återvände en del damer med diverse kavaljerer i släptåg från den slutade dansen och slogo sig ned ipå llsönettets lediga sittplatser.