Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 30 juli 1868, sida 1

tag funnos, ty icke alla tärnorna voro ungdomsfriska och icke alla kavaljererna gulgrå; i ett par fall egde motsatt förhållande rum. Bugande salongslejon omgåfvo genast Alma, för att anhålla om danser, äldre epousörer, som ej ville besvära sig med dans, konverserade flitigt med henne mellan danserna, och den stackars flickan började, när det led mot suptiden, att känna sig utledsen åt all denna oupphörliga uppmärksamhet. Sjelfva dansen föreföll henne för första gången litet mekanisk. Förgäfves sökte den outtröttlige Lindenstråle att roa henne. Hon hade börjat, som fru CC sagt, att blicka bakom salongslifvets kulisser; hon hade upptäckt svek och bedrägeri bakom det vackraste sken. Hvad hindrade, att äfven andra, som skockade sig omkring henne och fyllde hennes öra med de vackraste fraser, voro lika falska som Hugo, voro, liksom han, spekulanter på hennes förmögenhet, som ej intresserade sig det ringaste för henne sjelf? Hon smög sig in i ett smakfullt dekoreradt kabinett i afsigt att mankera sin kavaljer och tänka — något, som hon ej haft tillfälle att göra under aftonens lopp. Knappt hade hon satt sig, som hon trodde, helt obemärkt i skuggan af en yppig krukväxt, då en person slog sig ned bredvid henne. Det var den lefnadströtte kapten Silfvercrantz, en af hennes bekanta från grefve Hfs bal. Hvad tycker fröken Edelhjelm, på det hela taget, om vår goda hufvudstad? frågade denne herre efter att ha talat i åtskilliga ämnen med Alma. Jag är förtjust, ej så mycket öfver hvad jag redan sett, som öfver den tafla, hvilken föresväfvar min inbillning, och som skall blifva en verklighet, när den herrliga östaden kläder sig i sin sommardrägt. Såå — — ähja! Stockholm har sina partier — åtminstone för en dam från landsorten.