Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 28 juli 1868, sida 1

sade den stackars arftagerskan i fullt medvetande af det svåra i sin ställning. 30. Alma! tala ej så — jag har inga anspråk. Jag har blott ej förmått afhälla mig från att älska dig — att sträfva efter din kärlek. Att detta misslyckats, smärtar mig djupt, men det nedslår ej mitt mod. Då du så högsint låter mig veta, att ditt hjerta är fritt, kan jag ännu hoppas att vinna det! Alma suckade. Hon hade låtit Hugo veta, att hon ej fästat sig vid någon, derför att hon trodde, att detta skulle i någon mån minska den harm, som afslaget var egnadt att väcka hos honom och hans mor. Hjeltinnan i vår berättelse var nemligen, trots det enthusiastiska och svärmiska i sin sinnesriktning, trots sina högsinta ider och äsigter samt det friska och sjelfständiga i sitt väsende, ingen hjeltinna, när det kom an på att trotsa dem, i hvilkas makt det stod att förbittra hennes lif. Nu fann hon emellertid, att hon för att blidka denne man, som hon lärt sig afsky och förakta, yttrat något, som, om det ej direkte ingifvit honom hopp, dock stärkt honom i beslutet att frambärda med belägringen af hennes hjerta. Medvetandet häraf kom den stackars flickan att rysa, och hon sade efter en kort paus: Mitt hjerta är visserligen fritt, men hvad dig beträffar, så tror jag fullt och fast, att du aldrig kommer att vinna det, då — då — då vi känt hvarandra så länge, och det ännu inte inträffat.s Hugos panna mulnade, men han betvang sin harm och yttrade diplomatiskt: Äfven häri finner jag dina ädla tänkesätt göra sig gällande. Du vill inte uppehålla mig genom en skymt af hopp, då du inte älskar mig — 0, hur olik är du ej dessa behagsjuka salongsdrottningar, som man lär känna ute i stora verlden! Jag ser nu klarare än någonsin hvad du kunde varit för mig, om — men det är omanlig