Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 28 juli 1868, sida 1

detta försiggått den föregående dagen. Alma var tyst, och den nu såsom alltid förekommande tanten gjorde såfänga försök att lifva stämningen. Omsider aflägsnade denna sednare sig, och den slutliga attacken börjades genast. Hugo ansäg sig böra göra pinan kort, och Alma var honom uppriktigt tacksam derför. vAlma, började han patetiskt, ,,du vet, att jag älskar dig — du har vetat det sedan i går, om du icke hade märkt det förut. Du är allt för mig — mitt lif, min sol! Skall jag förlora hoppet att vinna dig? — framtiden blefve då intet annat än död och mörker. Alma, svara — o, svara! Grefven böjde ett knä, för att göra situationen något olik gårdagens äfven för ögat, ty då hade han blott hotat med knäfall. Hugo, var snäll och stig upp och sätt dig, sade den unga flickan. ,,Det blir beqvämare för dig att tala om den saken sittande. Hugo såg hastigt upp och reste sig. Hvilket underligt svar! Vågade då hon gyckla med honom? Han ställde sig framför henne och sade: vAlma — svara! jag brinner af otålighet att få mitt öde afgjordt. Vill du bli min, o, dyrkade flicka?Nej! svarade Alma lakoniskt. Har du förstått mig rätt? sade han och bet sig i läppen. ,Det är din hand jag begär, då jag vågat hoppas, att jag redan förut vunnit ditt hjerta Min hand kan jag inte gifva dig, Hugo, sade Alma allvarligt. För att vilja gifva bort den, måste jag älska, och jag älskar inte. Det vill säga, att du älskar ingen — hvarken mig eller någon annan. Detta sednare är dock en tröst. Har jag förstått dig rätt? Ja, och jag tycker, att då jag inte älskar någon, så kan hvarken du eller någon annan taga illa upp, att jag vill tillsvidare vara oförlofvadå