Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 27 juli 1868, sida 1

Alma och jag sutto händelsevis och talade om dig, och så kommer du och afbryter oss, just då samtalet höll på att bli intressantast. , Hvilken skada! sade den unge grefven, utan att märka det ironiska drag, som sväfvade kring Almas läppar. Hvad du kommer tidigt!. fortfor modren. ,Öfversten äter temligen tidigt, och dessutom — ja, jag säger rent ut, att jag längtar hem, det tar ju mamma inte illa uppa ,Din skälm!? sade modren huldrikt leende, liksom jag vore orsaken dertill! Jag vet nog hvad som är grunden till din längtan, men vi äldre fruar få ibland bära skulden för ett och annat. Men så tyst Alma blifvit! och så allvarlig du ser ut, mitt söta barn! Du mår väl inte illa? Hämn blott ett ord, så stanna vi hemma i qväll och skicka genast efter läkare. ,,ÅAhnej, jag mår fullkomligt väl — jag är nästan alltid blek, som tant vet, utan att det betyder något. Kanske Alma önskar, att jag läser högt litet af Runeberg? — du plär ju tycka om honom; frågade Hugo. ,Vi ha ännu en stund till vår disposition, innan vi skola fara till teatern. Se här ha vi , Idyll och epigramOch Hugo började läsa ett af de ypperliga erotiska småstygkena med denna röst, så smekande, så klangfull, så egnad att dåra. Alma lyssnade med köld i början. Småningom föreföll det henne, som om uppläsandet vore ett vanhelgande. Hon steg upp och aflägsnade sig under förevändning, att hon hade något att uträtta före färden till teatern. ,Kanske var det ditt föredrag af de kärleksdoftande poemerna, sade grefvinnan, ,,som gjorde ett alltför starkt intryck på den romaneska flickan. Det tyckes mig, som vore tiden till ett försök inne, Jag trodde, att du skulle börjat den egentliga attacken redan i förmiddags.