Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 25 juli 1868, sida 2

Blandade ämnen. Göken. (Ur Karlskrona Veckoblad.) Fastän de flesta af våra vilda foglar lefva af insekter och förtira en mängd af dem i hvarje deras utvecklingstillstånd, så finnes der likväl en stor del larver, dertill af de skadligaste, hvilka de icke äro i stånd till att få bugt med, emedan dessa larver äro i besittning af ett visserligen passift, men likväl mycket farligt försvarsvapen i de penslar och tofsar af sköra, till en del giftiga hår och borst, af hvilka deras kropp är fullsatt. Fjärilarne af spinnarnes familj, till hvilkenlockså den beryktade nunnan hör, utgöra det största antalet af dessa långhåriga, löfätande stora maskar. Endast göken är herre öfver dem, och den besynnerliga byggnad och det egendomliga lefnadssätt, som göra denna fogel så märkvärdig, hafva just sin grund i denna slags jagt. Fästade man blott afseende på deras sätt att lägga ägg, som kostar så många sångfoglar, stensqvättor, piplärkor och andra små nyttiga, insektätande foglar lifvet, emedan den glupske gökungen gör det omöjligt för fostermodren att uppehålla sina egna ungar, så måste man anse göken för en skadlig fogel, alldenstund mängden af de larver, som en enskilt gök kan förtära, är betydligt ringare än den som de fogelungar skulle hafva kunnat utrota, på hvilkas lifs bekostnad den blef uppfostrad. Men sakon ställer sig anuorlunda, när man tager i betraktande, att göken företrädesvis tycker om och, såvidt möjligt är, föder sig af de ludna larver, som ingen af dessa små, insektätande foglar vågar att gifva sig i lag med, och som utan densamma icke skulle hafva någon fiende af betydelse bland foglarne. Men dessa långhåriga, med penslar besatta, med tuggade och halfsmälta blad uppfyllda kräk gifva i förhållande till sin massa blott ringa näring i en rofdjursmage, och på det att en mage skall vara beräknad på en så otacksam kost, måste den vara af betydligt omfång och särskilt inrättad, och detta är också törhållandet med göken; den måste derföre kunna på en gång upptaga en betydlig mängd larver, utan att lida någon skada af de ofta giftiga och sköra hår, som brytas itu och sätta sig fast i magens väggar, och hvilka fogeln oupphörligt måste söka att skilja sig ifrån genom att kräka dem upp tillika med en mängd andra osmältbara chitin-delar, hvaraf larvernas kroppar bestå. Härigenom åter blifver gökens hela tid så upptagen af arbete att skaffa sig näring, att den måste svälta ihjel, om den på samma gång skulle sörja för sina ungar. Den plats matsmältningsredskapets ovanliga storhet intager lemnar blott ringa utrymme för äggens utveckling; denna försiggår derföre utomordentligt långsamt, och ehuru göken sjelf nästan är så stor som en dufva, blifva dess ägg icke större än sparfägg. Läggandet af hvarje ägg sker med det betydliga mellanrummet af 6—8 dagar, hvaraf det blir en följd att så lång tid åtgår, att de första äggen skulle vara förderfvade in det sista ägget vore lagdt och rutningen skulle börja. Ej heller skulle de små ungarne kunna förtära de håriga larver, som utgöra födan för den fullvuxne göken. I alla lessa omständigheter måste man söka grunden